{{cart.TotalNumberOfProducts}}
11 september 2017

”Det bästa som har hänt sedan vi flydde är att jag får gå i skolan igen.”

Läraren Felix Mbanankira berättar att flyktingbarnen ofta är bland de duktigaste i klassen, eftersom de är så motiverade. Men att det samtidigt märks att de har varit med om traumatiska händelser. ”De har svårt att skratta och vara glada. Men leken med de andra barnen på rasterna är en viktig läkningsprocess. Då glömmer de för en stund allt det hemska de har varit med om”.

Tänk dig att det skulle uppstå en allvarlig kris i Norge, nästan ett inbördeskrig, och att tiotusentals norska familjer skulle fly över till Danmark och Sverige. De skulle bara få med sig lite kläder och mindre summor pengar. Därför vore de helt beroende av hjälp med att få tak över huvudet och mat, men även med skolgång för barnen, eftersom ingen visste om och när de skulle kunna återvända hem igen.

Precis så är det för 75 000 personer som de senaste två åren har flytt från sitt hemland Burundi till grannlandet Rwanda. (Ännu fler har flytt till ett annat grannland, Tanzania). Liksom om norrmän hade flytt till Sverige, finns det flera fördelar för burundier med att fly till grannlandet Rwanda. Språket är nästan detsamma, liksom maten och kulturen.

 

Har du möjlighet att stötta projektet? Swisha gärna 120 kronor till 90 00 217 och märk betalningen Rwanda. 

 

Läkarmissionen har genom vår mångåriga samarbetspartner Garuka startat en speciell insats i Rusizi-regionen, där de flesta flyktingarna från Burundi befinner sig. Vårt fokus är att se till att flyktingbarn kan fortsätta sin skolgång. ”Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt eftersom vi är flyktingar i ett annat land. Men tack vare ert stöd och skolmyndigheterna här går bland annat min son Jordan nu i skolan. Det är ett Guds under som jag är oerhört tacksam för”, säger Marie-Louise Nkeshimana, som flydde hit för 1,5 år sedan. Hennes man försvann under flykten och befaras vara död.

”I ett år var jag borta från skolan, på grund av flykten från Burundi. Men nu går jag i skolan igen och det är underbart!”, säger tioårige Jordan och tillägger: ”Förut drev jag bara omkring utan att ha något att göra. Nu drömmer jag om att bli pilot när jag blir stor.

Läraren Felix Mbanankira berättar att flyktingbarnen ofta är bland de duktigaste i klassen, eftersom de är så motiverade. Men att det samtidigt märks att de har varit med om traumatiska händelser. ”De har svårt att skratta och vara glada. Men leken med de andra barnen på rasterna är en viktig läkningsprocess. Då glömmer de för en stund allt det hemska de har varit med om”.