0
7 december 2018

Triumfens ögonblick – en intervju med nobelpristagaren

”Äntligen!” var ordet på allas läppar den 5 oktober i år, när läkaren Denis Mukwege fick Nobels fredspris för sin kamp för våldsutsatta kvinnor. Berthil Åkerlund som följt honom i många år tar oss med på ett besök på Panzi.

Text: Berthil Åkerlund, journalist och författare till boken om Denis Mukweges liv.

Skyfallet är enormt, det är som om Bukavu och Panzisjukhuset i östra DR Kongo håller på att sköljas iväg av en syndaflod. Jag sitter med Denis Mukwege i hans kontorsrum på sjukhuset, det är tidig eftermiddag och han har nyss kommit från operationssalen efter att ha utfört sin tredje operation för dagen.

Vi samtalar om hans liv – ett av många samtal som ska resultera i en bok (Denis Mukwege – en levnadsberättelse). Vattnets trummande mot taket är öronbedövande och byggnaden vibrerar. Alla samtal spelas in med en digital diktafon och det självklara vore att ta en paus och vänta tills skyfallet är över.

Men han är så absorberad av sina minnen att det aldrig är tal om att avbryta. Han väljer det omvända – han lutar sig ner mot soffbordet och ropar in berättelsen i diktafonen.

Han berättar om en skräckfärd i bil vid utbrottet av första Kongokriget 1996. Vid ratten sitter en finsk läkarkollega, i baksätet halvligger en svensk ingenjör med sin svårt infekterade fot i sin hustrus famn. De är utsatta för beskjutning och kulorna perforerar bilens kaross och slår in i underredet. Fordonet sicksackar och kränger på den sliriga och smala bergsvägen, och snart flyger också granater i luften.


– Vi ser en röd personbil komma emot oss och bara försvinna, säger han med sin höga röst. Den blir träffad och åker ner i en ravin.

Det våldsamma skyfallet blir som ett ljudspår till berättelsen och det är inte svårt att föreställa sig vad som sker. Men så slutar regnet – lika abrupt som när man stänger av en skorrande transistor, och även doktorn tystnar. Han är kvar i händelsen och vänder blicken ut genom fönstret. Vattnet rinner fortfarande nerför rutan, som väldiga tårar.


– Vi överlevde attacken, men det gjorde inte personerna i den röda bilen. Alla tre omkom.

En kort paus.

– Det är inte lätt att förklara livet alla gånger.

Några ögonblick senare sker ett påtagligt scenbyte. Det knackar försiktigt på dörren och doktorn avbryter sig mitt i en mening.

– Ja?

Dörren öppnas sakta och en äldre kvinna kikar in. Jag har sett henne på området tidigare och förstått att hon ansvarar för sjukhusets städpersonal.

– Kom, säger han med en vinkning.

Kvinnan trippar in i rummet, stannar framför doktorn där han sitter i sin fåtölj. Jag lutar mig fram och trycker på diktafonens pausknapp. Hon slår ihop händerna i brösthöjd, som en bedjande madonna, och förklarar att hon har ett problem. Det finns synpunkter i hennes arbetslag på skurmedlet de använder och någon har föreslagit att de ska gå över till ett annat fabrikat.

– Ja? undrar doktorn.
– Jag vet inte hur jag ska göra, säger hon ängsligt. Doktorn kan kanske hjälpa mig att ta ett beslut.
– Om skurmedlet?
– Ja.
– Nej, det kan jag inte, svarar han skarpt och slår ut med händerna. Det ansvaret måste du ta själv.

Kvinnan nickar håglöst, fortfarande med händerna i brösthöjd. Hon tar två steg bakåt, vänder sig om och lämnar rummet lika försiktigt som hon kommit.

– Min personal behöver lära sig att ta beslut på egen hand. Jag kan inte lägga mig i allt, säger han, samtidigt som jag ser i hans ögon att han nog tycker att han varit för brysk.



Strax därpå återgår vi till det avbrutna samtalet, men det dröjer inte länge förrän det knackar igen. Den här gången står ett medelålders par i dörren. Mannen tar några steg in och räcker fram handen mot doktorn.

– Jag är här för att hämta min fru, hon har skrivits ut, säger han med en nick mot hustrun. Jag vill tacka doktorn för att ha gjort henne frisk, jag hade inte mycket hopp kvar.

Doktorn ställer sig upp och griper handen.

– Vi är ett team, det är inte bara jag… men tack.

– Vi skulle gärna vilja ge dig något för vad du har gjort.

Då ser doktorn vad kvinnan håller i famnen – en höna. Han höjer båda händerna.

– Nej, jag tar inte emot gåvor, det blir bara en massa prat, svarar han och vänder sig mot kvinnan. Jag vet ju i vilket skick du var när du kom in och att se dig nu – du strålar! – är belöning nog för mig.

Paret går iväg och han sätter sig i fåtöljen igen. Vi hinner prata i fyra-fem minuter när nästa avbrott kommer. Det är hans sekreterare som meddelar att en grupp från en holländsk kvinnoorganisation har kommit och väntar sig att få träffa honom. Han ler urskuldande mot mig.

– Vi fortsätter efteråt, säger han samtidigt som sekreteraren slamrar med kaffekoppar i det kyffe som utgör kontor och reception.

När vi halv sex avrundar samtalen för dagen är han så trött att ögonlocken hänger tunga – och ingen kan klandra honom.

– Nu har du sett hur jag har det – det är hektiskt. Men en sak ska du veta… jag älskar det!

Sedan reser han sig, går till rummets lilla alkov och hänger av sig läkarrocken.

– Alla talar om doktor Mukwege och höjer honom till skyarna – som om allt här beror på mig, säger han. Men det tycker inte jag stämmer. Vad världen bör veta är att det här sjukhuset inte skulle finnas om det inte vore för ett knippe hängivna, orädda personer. Det här sjukhuset byggdes ju mitt under brinnande krig.

Han ger som exempel en svensk röntgensköterska som varit med från början och fortfarande är där från och till.

– Jag skulle kunna beskriva henne som typiskt svensk – försynt och ganska fåordig men oerhört handlingskraftig. Sådana personer fascinerar mig oupphörligt. Man märker ju nästan inte av dem men vad de åstadkommer är storverk.

Mer än sex år har förflutit sedan dagen jag här beskriver. Doktor Mukwege var redan då omtalad som en värdig kandidat till Nobels fredspris för sin kamp mot grovt sexuellt våld i konflikter (han nominerades första gången 2009). Jag frågade under våra samtal hur många underlivsskador han hade opererat med sina egna händer, och han svarade – efter viss betänketid – ”omkring sex tusen”.

Att han var en högst värdig fredspriskandidat tvivlade jag inte ett ögonblick på under bokarbetet.
– Nej, nej, Norge kommer aldrig att ge mig ett pris, sade han när saken kom på tal och jag förstod aldrig riktigt varför han tyckte så.

Men Denis Mukwege hade fel. Norge gav honom ett pris – det finaste man kan få i världen.

I år var förhoppningarna hos personal och patienter kanske hetare än någonsin och några minuter i elva fredagen den 5 oktober samlades människor runt sjukhusets datorer.

Dags för nobelkommittén i Oslo att kungöra årets pristagare.

Men så hände det som ofta sker på sjukhuset – strömmen försvann, och internetuppkopplingen bröts. Men en person hade ordnat en privat uppkoppling och plötsligt skallade ett ensamt rop över sjukhusområdet. Ett rop som växte till ett unisont jubel samtidigt som doktorn kom ut från operationssalen och – via ett samtal från Läkarmissionen – fick veta att han fått priset.

– Det här är ett pris lika mycket till alla kvinnor här i Kongo som genomlidit stora svårigheter och blivit utsatta för sexuellt våld, sade han i sitt spontana tacktal strax efteråt. Det har tagit lång tid – men äntligen har världen börjat lyssna!

Ett triumfens ögonblick för en överlevare som aldrig gett upp.

3 december 2018

Arbetet mot könsstympning

Den senaste veckan har svenska influencers (journalister, bloggare och poddare) besökt Läkarmissionens projekt mot könsstympning. Följ med på deras resa!

Arbetet mot könsstympning i Kenya drivs av Mary Kwamboka, som arbetar för Läkarmissionens partner ADRA. Mary och hennes team driver ett framgångsrikt arbete och har hjälpt till att förändra synen på könsstympning i regionen. 

Läs gärna mer hos deltagarna på resan: CeciliaLouiseNina och Margaux.