Att föda i trygga händer

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

I en säng på Kyesherosjukhuset i Goma ligger Mirimo Bublymo Eevelyn. Svetten rinner från pannan och ansiktet är förvridet av smärta. Snart ska hon föda sitt sjätte barn med hjälp av rutinerade barnmorskor. Hon är en av de lyckligt lottade kvinnor som slipper föda i hemmet i ett av de länder i världen med högst mödra­dödlighet, Demokratiska republiken Kongo.

I ett vitkaklat rum med stålsängar och bruna galonmadrasser väntar fyra höggravida kvinnor. Blickarna är allvarsamma, någon grimaserar illa. Bosa Aimerance, vilar huvudet mot armen och håller ena handen på sin klotrunda mage.
– Jag är lite rädd för att föda, det är mitt första barn, men jag är glad att vara här. Alla är så snälla och tar väl hand om mig.
Mer orkar hon inte säga innan blicken vänds inåt i plågor.

 

Mirimo Bublymo Eevelyn ska strax föda och barnmorskan Kibuya Lamni Esperance är redo.

 

Kibuya Iamni Esperance har arbetat som barnmorska i tio år och förlöser mellan 200 – 300 barn i månaden. Hon kommer in i rummet och tittar till Mirimo Bublymo Eevelyn som har fått värkstimulerande medicin som ska hjälpa till att sätta igång förlossningen. Hon väntar sitt sjätte barn och promenerade till sjukhuset tillsammans med en släkting när hon kände att det började bli dags.
– Jag bor några kilometer härifrån. Det var en lång väg att vandra men jag hade inte pengar till en taxi.
Mödradödligheten i Kongo, med cirka 500 kvinnor per 100 000 födslar, är bland den högsta i världen. En stor del av landets befolkning bor i avlägsna byar och har inte möjlighet att ta sig till lasaretten. Avstånden är långa och vägarna bristfälliga. Att föda hemma är förenat med stora risker och många dör av bland annat blodförlust. Andra vanliga komplikationer är infektioner, högt blodtryck, fistel och skador från osäkra aborter.
På Kyesherosjukhusets förlossningsavdelning har tusentals kvinnor förlösts av trygga händer.
– Här kan vi ge blod och operera om det uppstår problem. Men utrustningen är enkel och vi skulle bland annat behöva tillgång till ekokardiografi som inte finns i den här byggnaden. Det skulle göra det lättare att följa barnets hjärtfrekvens och välmående, säger Esperance.

 

 

I ett av rummen ligger en nyfödd pojke på en turkos filt, håret är klibbigt och svagt rödfärgat av moderns blod. En sköterska för ett gult måttband runt huvudet och mäter dess omkrets. Därefter förbereder hon en spruta som hon sticker in i det tunna låret.
Barnet spänner kroppen i en båge och skriker förtvivlat. Det hela är över på några sekunder och snart ligger han påklädd och inlindad i varma filtar och slumrar i väntan på att återförenas med sin mor.

 

 

Esperance har förflyttat en stol till salen där Eevelyn vilar. Hon lägger sin hand på hennes mage för att känna barnets position. Värkarna trappas upp och kommer allt tätare. Svetten rinner nerför hennes panna. Hon andas snabbt och biter ihop käkarna i ett försök att kontrollera smärtan. Det börjar bli dags att föda. Esperance leder ut henne i korridoren med den hjulförsedda droppställningen som stöd.
I förlossningsrummet assisterar en sjuksköterska som hjälper henne upp på den inplastade sängen.
– Mama, mama, mama, ajajajaj, kvider Eevelyn allt högre och lyfter ena armen mot taket. Hon krystar och vrider sig bakåt i vånda samtidigt som Esperance och assistenten förflyttar sig nedåt för att varsamt men bestämt dra ut den lilla. Snart fylls rummet med klena barnskrik. Det är en ovanligt snabb förlossning. Inom en timme är allting över och flickan vilar tryggt vid mammans bröst.


Två dagar senare

I baksätet på en jeep sitter Eevelyn med sin dotter i famnen på väg hem från sjukhuset till sin familj. Goma sjuder av liv och myllrar av människor – män på cyklar lastade med långa sockerrör, kvinnor i färgstarka klänningar som säljer maniok, sötpotatis och matbananer, flickor och pojkar i uniformer med skolböcker under armarna. Vägen är gropig, stora stenbumlingar och jordkokor får bilen att kränga i sidled. Det röda dammet yr över vindrutan när bilen tvärt svänger av på en mindre avfart och parkerar framför ett grått stenhus. På en bakgård spelar några barn fotboll och afrikanska rytmer ljuder från en radio i ett av grannhusen. Svärmodern och en av döttrarna kommer ut. Stämningen är upprymd, alla längtar efter att få se nykomlingen. De kramas och bär in flickan i huset där övriga familjemedlemmar väntar, samlade runt bordet.

 

Mirimo Bublymo Eevelyn nyss hemkommen från sjukhuset, här tillsammans med sin man Kitso Mubintsi Remi och familjen.

 

Fadern Kitso Mubintsi Remi sitter uppkrupen i ena hörnet av soffan. Han är tunn i kroppen och har en pojkaktig uppsyn. Kvinnorna pratar högljutt och skrattar upprymt mellan varven. Flickan gnäller till men vaggas snart till sömns igen.
– Det är jag som är ansvarig för familjen, säger pappa Remi plötsligt.
Eevelyn replikerar blixtsnabbt.
– Säg inte så, då blir jag galen på dig. Var var du när jag kved i värkar? Och det var inte du som eskorterade mig till sjukhuset.
Alla brister ut i skratt utom mannen som gör ett sista försök att hävda att han var med under förlossningen. Han tystnar snabbt när han inser att slaget är förlorat.
Det är i första hand Eevelyn som försörjer familjen genom arbetet på hårsalongen i byn.
– Så fort jag orkar ska jag börja jobba igen.
Remi får inte in så mycket pengar av att sälja saker på marknaden och det är svårt att få pengarna att räcka till.
Betald föräldraledighet finns inte i Kongo, barnet får följa med till arbetet och hänga som ett bylte på ryggen under tiden, ammas och tröstas när tillfälle ges.
– Det är tufft att överleva här men alla våra barn går i skolan trots att det är dyrt. Vi vill ge dem en utbildning för att underlätta chanserna att få jobb.
Flickan har vaknat och gråter intensivt. Eevelyn lyfter upp henne och försöker lugna. Syskonen vill hjälpa till och tids nog avtar snyftningarna.
– Det är en välsignelse att ha så många barn. Vem vet om det blir fler men nu ska vi nog vänta ett tag. För ett år sedan förlorade vi tvillingar. Jag var orolig att någonting skulle gå fel igen men den här gången var jag i goda händer.

 

Text och foto: Martina Holmberg

Andra sätt att hjälpa

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att människor i utsatthet får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.