Här skäms man inte för den man är

För sex år sedan öppnades dörrarna till skolgång och utbildning för funktionsnedsatta barn i Hawassa, Etiopien. Barn som tidigare gömts hemma för att slippa glåpord och förakt, och för att föräldrarna skämdes för dem, får i dag gå i skolan.

Text: Conny Sjöberg
Foto: Håkan Flank

Det var länge sedan jag mötte så mycket berättigad stolthet som under besöket i storstaden Hawassa i Etiopien. På ett sätt fick jag höra samma historia om och om igen, det var egentligen bara namnet på barnet och typen av funktionsnedsättning som varierade. I övrigt lät det ungefär så här: ”Förut var hen ofta aggressiv och ville aldrig vara bland andra barn. Nu går hen själv till skolan, har kompisar och är nästan alltid glad. Vi skäms inte längre, utan är stolta och glada för vårt barn. Och våra grannar har helt ändrat sin inställning.”  

Nyckeln till denna enorma förändring är två center, i olika delar av Hawassa, dit barn med alla typer av funktionsnedsättning kan komma, och som jämfört med en vanlig skola har gott om lärare. Från att ha gömt undan de funktionsnedsatta barnen är situationen i dag helt förändrad, såväl för dem som för deras föräldrar. I femton av stadens grundskolor finns nu elever som har kommit dit via de två centren. Ett häpnadsväckande resultat – på bara sex år. 

 

”Våra grannar hånade oss och deras barn retade min son Kidus. Alla trodde han var dum. Men sedan han började skolan har allt förändrats. Våra grannar har helt ändrat inställning. Och det är så det är: Alla kan lära sig saker – om de bara får chansen”, konstaterar pappa Yohannes Abraham.

 

Aregash Assefa hade jobbat i arton år som vanlig lärare, innan hon för tre år sedan började arbeta på centret för funktionsnedsatta barn.

– Det är givetvis utmanande ibland, eftersom en del har ganska påtagliga fysiska eller intellektuella begränsningar. Men eftersom vi har möjlighet att ge dem individuell träning märker man deras framsteg på ett helt annat sätt än i en vanlig klass med 60–70 elever. 

– Och när ett barn blir redo att flytta över till den vanliga skolan är det en stor dag. Då skördar vi frukten av vårt arbete, säger Aregash.

 

Esayas Dana har funnits med i arbetet sedan starten.

– Vi startade genom att göra hembesök för att hitta barn vi kunde jobba med. På kort tid fick vi ihop en första grupp på 25 barn med såväl fysiska som psykiska funktionsnedsättningar, berättar han.

– Gemensamt för dem var att de hade varit mer eller mindre instängda i sina hem. Vissa var till och med inlåsta eller fastkedjade, eftersom de ansågs för aggressiva och besvärliga för omgivningen. Grannarnas öppna fördomar gjorde också att föräldrarna ofta skämdes över att ha ett barn med en funktionsnedsättning, säger Esayas.

De två centren ligger i direkt anslutning till vanliga låg- och mellanstadieskolor, vilket har haft stor betydelse för möjligheten att integrera några av barnen i vanliga klasser. Dels för att lärarna i den vanliga skolan har direkt kontakt med centrets personal, dels för att centret kan ställa upp med individuellt stöd till de elever som placeras i klasserna.

– I början fanns det många fördomar och invändningar även från lärarna. Men nu har vi så många konkreta exempel på att det gått bra, att de till och med uppskattar att få ett av våra barn i klassen. Eftersom de vanligtvis undervisar väldigt många elever helt själva blir vår resurslärare till stor hjälp för dem, trots att hon bara är där ibland, förklarar Esayas.

 

”Deras förmåga till koncentration varierar mycket, men eftersom vi jobbar individuellt med barnen är det så tillfredsställande”, förklarar Kula Geremen, som arbetar på centret sedan tre år tillbaka.

 

Det är inte alla funktionsnedsatta som kan flyttas över till den vanliga skolan. För dem bedrivs undervisning och terapi på centret. Begränsade utrymmen gör att barn med olika funktionsnedsättningar ofta måste vistas i samma lokal, men lärarna försöker dela in dem i grupper för att kunna arbeta så individanpassat som möjligt.    

I Hawassa har projektet initierat en speciell ”klubb” för familjer som har barn på centren.  Klubben är en mötesplats men ordnar även publika evenemang, till exempel drama- och poesikvällar, för att skapa medvetenhet kring att även funktionsnedsatta har mycket att bidra med och för att propagera för allas lika värde. 

Många av föräldrarna har blivit väldigt aktiva volontärer i klubben, som i dag har ett femtiotal familjer som medlemmar.