Ett pris även till Läkarmissionen

För Läkarmissionen som har stöttat Panzisjukhuset sedan starten och i dag är den största svenska bidragsgivaren, var tillkännagivandet av 2018 års mottagare av Nobels fredspris, doktor Denis Mukwege, en kvalitetsstämpel.

 

Text: Eva Nordenstam von Delwig  

Lars Arrhenius tillträdde sin tjänst som generalsekreterare på Läkarmissionen i september 2018. Han fick en ganska speciell start när det stod klart att Denis Mukwege fick Nobels fredspris för sitt arbete bland kvinnor som utsatts för sexuellt våld i DR Kongo. Eftersom Läkarmissionen varit en av de största understödjarna av Panzisjukhuset genom åren fick Lars en av hedersplatserna vid Doktor Mukwege vid prisutdelningen i Oslo.

 

Foto: Berit Roald, TT

 

– Att närvara vid utdelningen av ett nobelpris trodde man ju inte att man skulle få vara med om. De tal som hölls av Nadia Morad och Denis Mukwege var fantastiska att höra på plats. 

Lars bestämde sig snabbt för att åka till Panzisjukhuset för att se arbetet på plats. Mötet med kvinnor som utsatts för sexuellt våld gjorde starka intryck på honom. Lars, som är uppvuxen i Rwanda där hans föräldrar arbetade som missionärer, kan den variant av swahili som kvinnorna talar. Det gjorde att berättelserna kom mycket nära.

 

Lars Arrhenius besökte Panzisjukhuset och doktor Mukwege första gången i november förra året. Foto: privat

 

– De har en samling varje morgon på Panzisjukhuset, med berättelser från de kvinnor som vårdas där. Att de orkar berätta, trots allt de har varit med om, är imponerande.

Som barn kunde Lars se Kongo och Bukavu från huset där han bodde under den första tiden i Rwanda. 

– Jag kände naturligtvis till doktor Mukwege innan jag började arbeta på Läkarmissionen. Men jag hade inte förstått att det sexuella våldet var så omfattande och extremt grovt, och att även små barn utsätts för våldtäkter, säger han.

Att få se doktor Mukwege arbeta på sjukhuset gav förståelse för varför en läkare i Kongo kunde få en av världens finaste utmärkelser. 

– Det var väldigt inspirerande att se hur han ledde arbetet på plats. Hans närvaro på sjukhuset är en av anledningarna till hans framgång. Han ser till hela människan. Den holistiska synen är specifik för Panzisjukhuset och Denis Mukweges arbete. 

– Doktor Mukwege har också ett hopp för framtiden. Trots sina erfarenheter och medvetenheten om de stora problemen som finns i Kongo förmedlar han hopp. En tro på framtiden, trots allt.

 

Foto: Paul Hansen

Bland kvinnorna som Lars mötte på Panzisjukhuset var det många som uttryckte att de själva kände sig som pristagare, att priset var deras. 

– Kvinnorna blev sedda och deras situation uppmärksammades av världssamfundet. Det låg någon slags förväntan i luften, att saker skulle bli bättre.

 

Foto: Paul Hansen

 

I höstas var Lars tillbaka i Kongo och besökte återigen Panzisjukuset. Ännu en gång mötte han flera av de kvinnor som vårdas där och som även får möjlighet till utbildning och hjälp till att hitta försörjning till sig själva och sina barn. För dessa kvinnor har livet förändrats. Men den generella situationen för kvinnorna i Kongo pekar, trots Nobels fredspris, tyvärr inte på att de fått det bättre. Lars Arrhenius besökte även andra gamla missionssjukhus som han minns från sin barndom. Där var läget mycket allvarligt. 

– Panzisjukhuset är ett mycket fint sjukhus med en hög nivå i jämförelse med andra sjukhus i området och det planeras ytterligare en  utbyggnad av sjukhuset. Det är mycket positivt. Vi ska fortsätta stödja det viktiga arbetet på Panzi. Men på de gamla sjukhusen på landsbygden fattas allt: mediciner, utrustning, löner till personalen. Behoven är enorma och man kan göra stor skillnad med små medel, och vi vill vara med och bidra, säger Lars Arrhenius. 

 

 

”Många kommer för att bli behandlade på Nobelpristagarens sjukhus” Betoko London, doktor Denis Mukweges personliga sekreterare på Panzi. 

Hur har Nobels Fredspris förändrat det dagliga arbetet på Panzi?

– På ett sätt fortsätter allt som vanligt, men befolkningens förtroende för sjukhuset har ökat enormt. Det är många som nu kommer för att bli behandlade på ”Nobelpristagarens sjukhus” , berättar Betoko London, som arbetar nära Mukwege.

Har doktor Mukwege förändrats efter att han fick priset?

– Jag har känt honom sedan jag var barn och har arbetat nära honom i nio år. Denis Mukwege är likadan som han alltid har varit, en person som bryr sig om den lilla människan. Han behandlar alla på samma sätt som han alltid har gjort.

Har det påverkat lokalbefolkningens bild av honom?

– Det har givetvis gjort honom mycket mer känd även här. Många önskar att han skulle acceptera att bli vårt lands president, men doktor Mukwege vill inte det. Han vill fortsätta att vara läkare och pastor.

Kan du se någon förändring i Denis Mukweges arbetssituation det senaste året?

– Trycket på honom har alltid varit stort, men nu är det ännu större. Han får inbjudningar från hela världen att berätta om arbetet här. Samtidigt vill han fortsätta sitt arbete. Därför delar han nu upp sin tid i två ”block” vilket innebär att han reser runt i olika delar av världen och deltar i möten, men när han sedan återvänder hit, stannar han hemma en längre tid, för att fokusera på sitt arbete här på sjukhuset.

– Egentligen fattar jag inte hur han orkar. Ibland går han inte hem förrän kring midnatt. Han är alltid tillgänglig. Det finns bara en förklaring: Gud ger honom styrkan.

Text: Conny Sjöberg

 

”Denis Mukwege är inte ute efter en hög position – eller att skaffa sig makt” Thierry Michel, dokumentärfilmare och vän till Mukwege.

 

Thierry Michel har arbetat som dokumentärfilmare i över tjugo år. I tolv veckor följde han doktor Denis Mukwege för att göra dokumentären ”The Man Who Mends Women”.

Filmen om Denis Mukwege skildrar doktor Mukweges arbete bland kvinnor som utsatts för sexuellt våld under inbördeskriget i DR Kongo. Den filmades både på plats och på andra håll i världen. Den låter tittaren lära känna doktor Mukwege på nära håll. Vi får se vad som driver honom och får möta några av de tusentals kvinnor vars söndertrasade underliv han varit med och återställt.

Thierry Michel har under sin karriär filmat många svåra situationer: i Somalia, Guinea, DR Kongo. Men aldrig har något tagit sig så in under skinnet på honom som att filma Denis Mukwege. Under sina gemensamma resor kom de båda männen väldigt nära varandra.

– I dag ser vi inte bara varandra som vänner. Vi är familj, säger Thierry.

Även om Thierry Michel sedan länge är igång med andra filmprojekt hemma i Belgien brinner han fortfarande för doktor Mukwege och hans arbete. Filmen han gjorde har setts runt om i hela världen, i EU och på FN-högkvarteret. Och även om den blivit förbjuden att visas i DR Kongo så är Mukwege ändå en stor förebild för landets unga.

– Många sätter sitt hopp till honom och skulle gärna se honom som president. Men Denis Mukwege är inte ute efter en hög position, eller att skaffa sig makt. Han hade lätt kunnat skapa sig ett tryggt och bra liv utomlands, men han väljer att göra det här. Vad han behöver nu är att det fattas beslut om förändring, inte en ny utmärkelse eller ett nytt pris.

Text: Therese Hedlund