Din gåva förändrar framtiden!
Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.
Ordet "babylucka" får Annika Hagström att se inre bild hon aldrig glömmer.
Krönika: Annika Hagström, mångfacetterad journalist och författare som också producerat dokumentärfilmer och arbetar som programledare.
Ett ord som jag aldrig tidigare har hört, men som jag omedelbart känner igen, får mig att stanna upp. Det ger mig inre bilder från en situation jag aldrig glömmer. Ordet är ”babylucka”.
Jag står på en gata i S:t Petersburg. Husen har slitna fasader, några av dem har galler för fönstren. Luften är fylld av spänd förväntan. Min fotograf och jag väntar på ett svenskt par – som vi följer – och som snart skall gå in genom porten till barnhemmet på andra sidan gatan för att möta två små barn. Barn som ska bli deras.
Det är då det händer. En bil kommer körande mot barnhemmets entré. Den stannar och ut kliver en kvinna med ett bylte i famnen. Jag hör en svag signal och jag ser hur luckan öppnas, kvinnan lyfter in barnet i luckan och skyndar raskt tillbaka till bilen som snabbt försvinner bort. Min fotograf och jag står som förstenade. Vi säger ingenting, filmar inte, känner att vi är med om något som inte låter sig beskrivas.
En stund senare, inne på barnhemmet, får vi vara med när det svenska paret för första gången får möta de barn som ska bli deras. Paret blir hänvisade till ett speciellt rum där mötet skall ske. Tystnad, bara djupa andetag. Så kommer de in, hand i hand, syskonparet som klätts upp i sina finaste kläder.
Pojken tittar på paret som ska bli hans och hans systers föräldrar. Med allvarlig blick vänder han sig mot kvinnan och säger: ”Mama!” Ingen i rummet kan hålla tårarna borta.
Babylucka. Jag hörde ordet igen i nyhetssändningarna för en tid sedan. Vårt grannland Danmark öppnar för att införa sådana intill sjukhus i två danska städer, Köpenhamn och Aarhus. Det finns en efterfrågan, sägs det.
Jag går till historieböckerna. Där kan jag läsa att bebisluckor funnits i olika former i århundraden. Ända sedan 1100-talet. I Italien bestämde påven Innocentius III att inrätta ett hem för hittebarn så att kvinnorna kunde lämna sina barn i hemlighet i stället för att döda dem, eftersom denna vana visade sig tydligt i floden Tibern, läser jag.
Det berättas också om hur barn lades i en cylinder intill en svängdörr vid kyrkan. Mödrar la ner barnet i cylindern, vände den runt så att barnet hamnade inne i kyrkan. Hon ringde sedan på en klocka för att uppmärksamma någon på andra sidan väggen om vad som hade skett.
Jag läser vidare om hur traditionen att lämna bort nyfödda barn förekommit varje århundrade fram till i dag. Så sent som 2010 lämnades 38 barn i bebisluckan i Altona i Hamburg. 14 av dem återhämtades av sina mammor, berättas det.
När syskonparet från S:t Petersburg fick uppleva sin första jul i Sverige mötte jag dem igen. Omgivna av leksaker, egna rum, julgran och ett överflöd av julgodis. En skarp kontrast till sovsalarna och matsalen på barnhemmet där de tillbringat sina första levnadsår.
Hur det gick för det lilla knytet som lämnades in i babyluckan vid barnhemmet i S:t Petersburg vet jag inte. Ångrade sig mamman? Hamnade barnet hos nya föräldrar som tog väl hand om barnet? Frågorna förblir obesvarade.
Men julens berättelse om det lilla barnet som föddes i ett stall och lades i en krubba har vissa likheter med bebis-luckorna. ”Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget.” Vi kan välja att betrakta de gamla texterna som sagor – eller se likheter med den tid vi lever i. God Jul!
