Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen.

Läs mer om hur vi använder cookies

Mitt i det svåra fanns det en spricka

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

När sångerskan Anna Stadling drabbades av cancer var det till musiken hon gick för att sätta ord på alla svåra känslor. Nya singeln ”När allt det här är över” skrevs då, den som för många blivit ett soundtrack för den tid vi är i nu. För den pekar på en vardag. Att livet fortsätter. Trots allt.

Sångerskan Anna Stadling kommer småspringande mot Kungsholms kyrka där vi stämt träff. Hon ber om ursäkt för att hon är sen.
– Jag körde ett pass med ”Gympa med Sofia” på SVT, berättar hon och ler urskuldande.
Solen skiner, men under vår stund ihop kommer det både hinna regna och hagla innan solen åter tittar fram. Väderomslag som passar Anna rätt bra.
– Jag är inte född under den blåa himlen. Jag ska helst vara lite i skuggan. Jag är okej med att himlen är grå.


Vemodet passar henne på något vis och har alltid präglat hennes countrydoftande musik. Anna Stadling är känd för många av Läkarmissionens givare. Både 2011 och 2018 var Anna med på scen under Sånger för Livet-turnéerna och sjöng med olika körer i Sverige för att lyfta Läkarmissionens arbete runt om i världen. Första gången var även maken Pecka Hammarstedt med och adoptivsonen John Henry, eller Jonte som han kallas. Han som 2011 kom in i deras liv efter år av IVF-behandlingar, missfall, hopp och förtvivlan. Han fyller 10 i år och bidrar med mycket ljus in i Annas liv.

 

- Vi har glömt att allt är en gåva och att det är varje människas ansvar att ta hand om det vi har, säger sångerska och låtskrivare Anna Stadling.


Vi beställer in kaffe på ett café och sjunker ner i varsin fåtölj. Vi ses under en märklig tid. Annas vår var egentligen uppbokad med spelningar men allt har ställts in på grund av corona. Men trots virus och annat är Anna aktuell med en ny singel. Det var inte planerat, men låten plockades upp av publiken så Anna gick in i studion och spelade in en ny version. ”När allt det här är över” har kallats för ”en inofficiell nationalsång” för den tid vi befinner oss i. Den var från början titelspåret på plattan ”Efter stormen” som kom 2017. En sång som vittnar om livets skörhet, hur fort allt kan förändras men framför allt längtan om ett ”efter”, när allt är över.

 

 

Alla låtarna på plattan skrevs av Andreas Mattsson. Tanken var att han och Anna skulle skriva ihop, men på hösten 2015, just när de skulle börja stod det klart att Annas man hade prostatacancer. Livet tvärstannade. Hemma var golvet upprivet inför den totalrenovering som skulle göras av lägenheten och runt sonen Jonte, då 5 år, fanns behov av extra stöd för särskilda behov. När sedan Anna diagnosticerades med bröstcancer bara veckor efter det, rämnade allt. Skulle hon dö nu, eller Pecka? Vem skulle ta hand om Jonte? Paniken var total. Anna liknar känslan att få en cancerdiagnos vid att stå inför ett stup eller ett hopplöst vägskäl.
– Man står där rätt länge, väntar på besked, på operationstid, det är en tid då man hinner tänka mycket. Att då få ta pendelbåten från Kungsholmen till Söder Mälarstrand och Andreas studio blev som en oas för mig. Vi pratade och jobbade. Låtarna är en frukt av att vi satt och samtalade som vi gör nu. De växte fram under den jobbiga tiden och texterna är förankrade i mig även om det var Andreas som skrev.

 

Två dagar innan Peckas operation fick de upp sina sängar i det omkullvälta hemmet. Två veckor senare, i februari 2016, var båda opererade och trängde ihop sig i kaoset med morfinpåsar och annat.
– Det går nästan inte att berätta om det här för det var så helt… ja, hjälp.
Anna suckar.
– Samtidigt hade vi en liten pojke som behövde få ha sitt liv även när vi inte visste någonting. Vi var tvungna att ha en fungerande vardag. På ett sätt var det väl ett spel, men det gjorde det uthärdligt.
Tiden som följde lärde henne mycket om att leva i ovisshet. Kanske är det därför allt kring coronapandemin inte gett henne panik. Verktygslådan från att hantera cancer, ett barn som behöver stöd för att fungera och ett liv där få saker är som förut har lärt henne mycket om det hon tidigare tog för självklart. Anna som alltid varit rastlös, gillat att göra mycket grejer, spela, sjunga, jobba, har de senaste åren lärt sig att glädjas även när det inte händer något alls.
– När man dessutom lever med ett barn med särskilda behov, som vi gör, kan allt förändras fort. Så en vardag i den vanliga lunken, utan tvära vändningar, är inte så tokig ändå, säger Anna och ler.

 

Hon tar en klunk av kaffet och refererar till ett inlägg hon såg på Facebook där någon, apropå corona, undrade när vardagen skulle bli sig lik igen.
– Det fick mig att tänka, ”Vardag, vad är det egentligen?” För mig handlar det inte om att ha rätt att åka på semester tre gånger om året, shoppa och leva på som om det inte fanns en morgondag. Det är inte den vardagen vi talar om längre utan en tid när vi kan gå ut, när vi kan kramas utan att tänka, när man får träffa sina föräldrar igen. Vi har lurat in oss i ett hörn där vardagen är så förknippad med allt vi ”borde kunna”. Vi har glömt att allt är en gåva och att det är varje människas ansvar att ta hand om det vi har.

 

Hon tittar ut genom fönstret och fortsätter.
– Det lustiga är bara hur lätt vi glömmer och kör på som vanligt. Men oron dyker upp ibland och då låter jag den komma, känner alla känslor. Man måste få släppa på. Det gäller alla.
Den senaste tiden har varit känslosam. I dagarna tog de avsked av Peckas bror som var den som först upptäckte prostatacancer. Hans var aggressiv och efter fem år klarade inte kroppen mer. Själva går de på efterkontroller. Först nästa år kan hon och Pecka friskförklaras. Mitt i allt försöker Anna hitta sätt att navigera och härbärgera det svåra.
– Jag tror inte på någon idyll. Vår fasad har spruckit för länge sedan. Så många gånger har jag tänkt på strofen från Leonard Cohens låt Anthem ”Det finns en spricka i allt, det är så ljuset kommer in”. Precis så är det.
Och om vi tänker så…
– Då tror jag man upplever att allt annat blir en bonus. Ibland behöver man ställa sig framför spegeln som jag gjorde när jag var sjuk och säga till sig själv, ”Jag vet att vi blir kvar här. Det är skit nu, men det kommer bli bra”. Det säger jag till mig själv än i dag, att det kommer bli bra. Sedan kommer tvivlet över mig som säger, ”Hur vet du det?”. Men jag vill våga tro det.
På tal om tro, ser du dig som troende?
– Ja, även om min tro inte är så definierad. Jag vill tro att det finns ett ljus, men jag har haft mycket tvivel och alltid varit en sökare. Min pappa, som dog för två år sedan, var djupt troende. Han har präglat mig mycket. Han fattas mig. Ibland pratar jag lite med honom fast han är borta. När det är jobbigt kan jag gå till kortet på oss och fråga om han kan lägga ett ord för oss, så att det blir lite lättare. Och då tänker jag att han ler där uppe någonstans.
Vad hoppas du på nu?
– Likt många andra funderar jag på hur allt ska bli, men jag fyller 50 i sommar och känner att jag är på väg. Jag är inte klar, det finns mycket jag strävar efter att göra och jag har mycket kvar att berätta.

ANNA STADLING
Ålder: 49 år.
Familj: Maken Pecka Hammarstedt, 53, sonen John Henry, 9.
Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm och lantställe i norra Uppland.
Gör: Sångerska och låtskrivare.
Aktuell: Med nya singeln ”När allt det här är över”.
Om nya singeln: På sin hemsida skriver Anna att hon tänker sig låten som en jättestor kram, ”en sådan man längtar efter att ge så många nu, men inte kan. Än.”
Längtar efter: Att corona snart ska vara över. Jag vill krama min mamma. Jag vet att hon också längtar…
Förebilder: Mina föräldrar. De backade aldrig när det var som svårast.
Anna tipsar: För många år sedan läste jag en bok som åter poppat upp för mig, den heter ”Tisdagarna med Morrie” och är skriven av Mitch Albom. Den beskriver en man som besöker sin gamla lärare som är döende i ALS. Han frågade den sjuke mannen om han aldrig tyckte synd om sig själv, hur han kunde vara så positiv mitt i allt. Mannen svarade att ”jo, jag tycker synd om mig själv tio minuter varje dag och då gråter jag, men jag kan inte stanna där, utan måste gå vidare.” Det kan jag känna igen mig i, jag vägrar låta det som händer knäcka mig.


Text: Therese Hedlund / Foto: Carolina Byrmo

Andra sätt att hjälpa

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.