Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen.

Läs mer om hur vi använder cookies

På väg till skolbänken

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

Zapotecfolket lever isolerade från resten av befolkningen i den mexikanska delstaten Oaxaca. Men mitt i oländig terräng, på en ort med mycket missbruk och ojämlikhet driver Läkarmissionen ett livsviktigt arbete. Att lära vuxna, främst kvinnor, att läsa och skriva.

Text: Conny Sjöberg
Foto: Hans-Jörgen Ramstedt

Det lilla samhället Cuapinol i Mexiko ligger i ett område dominerat av höga berg. Hit kommer få turister. Vägarna är så svårframkomliga att de egentligen bara lämpar sig för motorcyklar eller terrängfordon. Eller för det sätt på vilket nästan alla inom zapotec-folket förflyttar sig. Till fots.
Cuapinol ligger i delstaten Oaxaca, och när vi anländer är det förmiddag. I ortens mitt finns ett litet torg, men bara några få personer syns till. En bit ifrån varandra ligger två män på marken, raklånga med ansiktena nedåt. Det ser otäckt ut, men Abel Martinez, som leder Läkarmissionens lokala alfabetiseringsarbete, lugnar mig.
– De är inte döda, bara stupfulla. Alkoholism är ett stort problem här. Tyvärr är det ganska vanligt att råka på män som sover ruset av sig, utan att någon i omgivningen reagerar på det.

Missbruket av alkohol bidrar starkt till ett annat problem vi hör talas om flera gånger under vårt besök: kvinnomisshandeln.
– Kvinnor har traditionellt ett mycket lågt värde här. Deras viktigaste uppgift anses vara att föda barn, laga mat och göra allt som mannen säger till dem, förklarar Abel och tillägger:
– De får ofta stryk och utsätts för verbala hot. Många blir bortgifta redan i 13–15 årsåldern. De ses som billig arbetskraft och måste arbeta väldigt hårt.
Även männen sliter. Det krävs om man ska överleva här. Bergsområdet där vi befinner oss är visserligen otroligt vackert, med svindlande stup och djupa dalgångar där grönskan är djungelliknande och tät, men böndernas små odlingar ligger främst i mer eller minde branta sluttningar.
– När eleverna i våra kurser samlas, kan flera av dem ha vandrat i mer än en timme, längs branta stigar, för att ta sig till lektionen. Även om folk är vana att gå här, är det ett tydligt bevis på vad det betyder för dem, att äntligen få lära sig läsa, skriva och räkna, säger Abel.
För kvinnorna, som till största delen aldrig har gått i vanlig skola tidigare, blir kurserna mycket mer än en möjlighet till ny kunskap. De får en helt ny självkänsla.
– Jag började egentligen för att lära mig skriva mitt namn. Jag tyckte det räckte med det. Men nu har jag lärt mig så mycket mer. Och ju mer man lär sig, desto roligare blir det, säger Anita Albarras och fortsätter.
– När jag var barn fick jag inte gå i skolan. Min pappa tillät inte det. Han ville att jag skulle vara hemma och städa och laga mat.

 

Dagens zapoteker är ättlingar till de män­niskor som under mer än två tusen år, från cirka 700 f kr, skapade en imponerande högkultur i vad som i dag är delstaten Oaxaca, i södra Mexiko. Under tidig medeltid utkämpade de strider mot aztekerna i norr, för att under 1500-talet slutligen besegras och krossas av de spanjorer som då intog landet.
Deras språk zapoteco delas in i flera olika dialekter. Totalt finns det idag cirka en miljon zapoteker i Mexiko. Merparten är bönder i isolerade bergsområden och utgör en av de allra fattigaste och mest eftersatta folkgrupperna i landet. Läskunnigheten, i synnerhet bland kvinnorna, är extremt låg. Med början på 1960-talet har många zapoteker emigrerat till USA, främst Kalifornien. Där beräknas de numera uppgå till cirka 100 000 personer.

 

Merparten av kvinnorna som deltar är i åldrarna 30–45 år. Deras barn går i den statliga skolan, men kvalitén på den undervisningen är väldigt skiftande. Lärarna uteblir ofta och när det är mycket att göra hemma, kommer barnen inte iväg till skolan.
– Många av barnen här går i praktiken bara tre-fyra veckor i skolan på hela året! Det borde vara minst fyra gånger mer, men så ser det tyvärr ut, konstaterar Abel Martinez.
Han får medhåll av läraren Irene Ruiz.
– När kvinnorna har gått ett tag i våra kurser, ökar deras förståelse för hur viktigt det är med utbildning. Då engagerar de sig mer i barnens skolgång, ser till att de gör sina läxor och motiverar dem att satsa på skolarbetet.
Efter att kursen är slut för dagen stannar kvinnorna ofta kvar och delar andra saker med varandra.
– I vårt material tas mycket upp som berör deras vardag. Hur viktigt det är med hygien, att äta mer näringsrik och varierad mat och att män och kvinnor i Mexiko är jämlika, säger Irene.
Kvinnorna håller med om att det egentligen borde vara så, menar hon, men att det kräver att männen ändrar på sig.
– Många attityder är ingrodda sedan flera generationer. Därför tvivlar de ofta på att förändring är möjlig, säger Irene.
Men Abel Martinez märker en förändring hos de yngre zapotec-kvinnorna.
– Många av dem till och med vägrar att gifta sig. Istället flyttar de härifrån för att studera vidare. Männen säger ofta att ”skolgång ger ingen mat på bordet”. Den typen av machokultur är ett stort hinder, men vi har flera unga manliga lärare, vars attityder är annorlunda. De är hoppingivande förebilder, konstaterar han.

Läskunnighet är den bästa hjälp till självhjälp de kan få. Swisha din gåva till 90 00 217, skriv ”Stora utbildningspaketet”.

Märkligt nog verkar de flesta männen inte ha något emot att deras kvinnor deltar i Läkarmissionens kurser.
– De anser sig inte ha tid för det själva, men verkar tycka att det är praktiskt om frun kan läsa och förstå spanska. Den som till exempel vill ansöka om olika stöd och bidrag från staten, måste göra det på spanska, säger Abel.
Lärarinnan Victoria Reyes berättar för oss att det i genomsnitt tar ett år innan eleverna kan läsa och skriva bra, lite beroende på hur motiverade de är och om de har några förkunskaper eller ej. Ytterst få har gått i skola förut. Victoria, Irene och de andra lärarna är alla yngre zapoteker som har gått ut grundskolan eller gymnasiet. Genom Läkarmissionens lokala partnerorganisation har de utbildats i den speciella metoden, Alfalit, som är designad för att vuxna analfabeter snabbt ska lära sig läsa, skriva och räkna. För Victoria vilar framtiden här.
– Om livet här ska bli bättre är mer och bättre utbildning avgörande. Och synen på hur män och kvinnor ska vara måste förändras. Bara då kan vi skapa en bättre framtid för zapotecofolket och Oaxaca, anser hon.

Andra sätt att hjälpa

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.