Riskfyllt liv för kvinnorna i Kongo

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

Panzisjukhuset i Demokratiska Republiken Kongo byggdes under brinnande krig. En som var med redan då var sjuksköterskan Kerstin Åkerman. Späd till det yttre, men stark inuti och oerhört modig.

Panzisjukhuset i DR Kongo sattes på världskartan en gång för alla när doktor Denis Mukwege förra hösten tog emot Nobels Fredspris för sitt arbete bland kvinnor som utsatts för sexuellt våld och svåra övergrepp av rebellgrupperna som härjar i landet. Sjukhuset byggdes med hjälp av Läkarmissionen, PMU och Sida och stod klart 2002, men arbetet drog egentligen igång den 1 september 1999 då den första operationen utfördes. En som var med redan då var röntgensjuksköterskan Kerstin Åkerman. I ett brev till sin församling i Sverige skrev hon:

”... Operationen skedde under mycket provisoriska förhållanden. Steriliseringen skedde i en stor tryckkokare ute på sjukhusgården. Efter denna operation var det meningen att vi skulle få ett par veckor att ställa i ordning sjukhuset och bara vårda denna kvinna. Nästa morgon när vi kom till sjukhuset möttes vi av barnskrik. Två mammor hade förlösts under natten. Men vi hade ju inga barnmorskor? Den manliga sjukvårdaren hade fått förlösa kvinnorna. Och utanför på gården bland byggnadsbrädor och tegelstenar satt patienterna och väntade. Sjukhuset Panzi hade börjat vare sig vi ville det eller inte!”

Det var även 1999 som den första kvinnan som hade utsatts för sexuellt våld kom till Panzi. Kerstin minns henne väl, men visste inte då att det bara var början på en våldtäktsepidemi.

– Vi förstod inte riktigt vad hon hade varit med om, men hon kom in för att hon var skjuten i lårbenet och behövde operation.

 

”Doktor Mukwege är en varm person som bryr sig om hela människan, till ande, kropp och själ.”


Andra kvinnor började också dyka upp som frågade efter blöjor. Skadorna efter våldtäkterna innebär ofta att kvinnornas underliv går sönder och de kan då inte hålla inne vare sig urin eller avföring, utan allt rinner rakt igenom.

– Fler och fler kvinnor kom till Panzi som hade varit med om lika fruktansvärda saker och i början kunde jag känna att det inte ens var någon idé att be för dessa våldtäktsmän som utfört det. I dag tänker jag att Gud har skapat varje människa och att vi måste fortsätta be, även för våldtäktsmännen. Gud vill något annat med deras liv.

Det var för arbetet med de våldtagna kvinnorna som doktor Mukwege fick Nobels fredspris och där har Kerstins specialkompetens inom röntgen behövts. Hon har lett många utbildningar inom röntgen genom åren.

– Röntgen förtydligar på ett annat sätt än andra undersökningsmetoder och det är ju till väldig hjälp när man ska behandla en patient. Det är en väldig tillfredsställelse när man får till en perfekt bild, säger Kerstin och berättar att Läkarmissionen bidragit till att de fått fler röntgenapparater till sjukhuset.

Vad har Läkarmissionens mångåriga stöd betytt för arbetet på Panzi?

– Många undernärda barn skulle inte ha överlevt om de inte hade fått hjälp. De kanske stannar tre månader på sjukhuset men att sedan komma tillbaka till ingenting gör att barnen snart är undernärda igen. Nu får mammorna med sig majs och bönor hem som de kan odla och Läkarmissionen har varit med hela vägen i det arbetet. När det gäller nutritionsarbete är det långsiktiga stödet så värdefullt.

– Läkarmissionen har även betytt mycket för BB, där fattiga kvinnor kan föda barn säkert och slippa infektioner och komplikationer. Men det många av patienterna kommenterar är vetskapen om att människor tänker på dem. Ibland räknar man inte det utan man räknar bara pengar. 

Även om Kerstin tidigt visste att hon ville bli missionär dröjde det tills hon blev 30 år innan drömmen blev verklighet.

– Jag var tvungen att ha tålamod. Men jag tänker att mellan 20 och 30 händer det mycket i livet, man växer som människa. Och jag tror att det var bra att jag fick de åren innan jag åkte till Afrika.

 

Kerstin Åkerman har varit med om sådant som skulle fått många andra att åka hem, en fruktansvärd massaker, skottlossning, hon har överlevt en jordbävning och mycket annat. Ändå har hon kämpat på. ”Men jag är inte så orolig av mig.”

Tanzania var första landet hon kom till. 1985 började hon arbeta i DR Kongo och det har hon sedan fortsatt göra, under väldigt speciella förhållanden. DR Kongo har knappt haft fred någon gång under de år som Kerstin arbetat där. Ibland har striderna varit nära, ibland längre bort. Det har varit skottlossning och vägspärrar som ibland har gjort att hon inte har kunnat ta sig till jobbet. På ett av sjukhusen där hon arbetade skedde en fruktansvärd massaker av anställda och patienter som sköts i sängarna.

– Men jag är inte så orolig av mig. Fast en gång under en jordbävning trodde jag att min sista stund var kommen. Det var söndag förmiddag och jag var i kyrkan när allt började gunga och tegelstenar föll från taket, berättar Kerstin.

 

Trots jordbävningen fortsatte gudstjänsten. Människorna stämde upp i psalmen Tryggare kan ingen vara, på swahili, och när Kerstin märkte att hon faktiskt levde lämnade hon kyrkan och skyndade sig till sjukhuset, för hon förstod att många skadade skulle behöva hjälp.

  Och när jag kommer fram är hela mitt röntgenteam där och arbetar för fullt. De kände ansvar. Det är fantastiskt att få arbeta med sådana människor!

Kerstin har arbetat tillsammans med doktor Denis Mukwege har i många år, men de har också träffats utanför jobbet, som när han och hans hustru Madelene var på besök hemma hos Kerstins föräldrar vid ett besök i Sverige. 

– Doktor Mukwege är en varm person som bryr sig om hela människan, till ande, kropp och själ. Han är också en modig visionär som agerar utifrån det han tror är riktigt.

– Jag har verkligen uppskattat att få arbeta med honom.

 

Kerstin befinner sig numer i Sverige större delen av året och är engagerad i sin församlings arbete för flyktingar. Men till och från reser hon fortfarande till Panzisjukhuset.

– Ibland säger människor att jag har ”offrat så mycket” för att jag inte har egen familj. Men det blir jag bara trött på att höra. För jag upplever inte alls att jag har offrat mycket. Jag har haft ett enormt spännande liv! Och det är inspirerande att byta miljö. Jag får ny energi av att komma till DR Kongo, jag får så mycket tillbaka av människorna. Och jag har upplevt Guds beskydd och ledning i det jag gjort, säger Kerstin Åkerman.

 

Kerstin Åkerman
Ålder
: 69 
Bor: Östhammar
Gör: Pensionär, timanställd på röntgen i Östhammar, vikarierar ibland i en second hand-butik som stöttar änkearbetet i Kongo hon är engagerad i.
Övrigt: Engagerad i Equmeniakyrkan med samtalsgrupper, språkcafé och gudstjänstledning. Håller föredrag i Sverige om arbetet i Kongo. 
Kongo: Två månader om året är hon i Kongo och jobbar med änkearbete inom kyrkans ramar och hjälper då även till med röntgenfrågor.

 

Text: Eva Nordenstam von Delwig
Foto: Anna Ledin Wirén

ANDRA SÄTT ATT HJÄLPA

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.