0

Här får leprasjuka vård

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

På ”Shining Hospital” tas bara emot två sorters patienter: De som drabbats av lepra (spetälska) och de som blivit förlamade efter en olycka. Vården som ges här är skillnaden mellan liv och död. Följ med till en mycket speciell plats i en avlägsen, fattig del av Nepal där fysioterapi och getter är nycklarna till framgång.

Text: Conny Sjöberg  

Foto: Torleif Svensson

Turister som söker sig till Nepal för att uppleva Himalayas imponerande skönhet tar sig inte besväret att åka till staden Surkhet som ligger i den sydvästra delen av landet. Visserligen präglas landskapet även här av djupa dalgångar och branta sluttningar, men vyerna är inte i närheten av det storslagna som finns i andra delar av landet.

Här lever de flesta på en kombination av jordbruk och djurhållning som i bästa fall räcker till livets nödtorft. Fattigdomen är utbredd och märkbar. Därför blir det snabbt kritiskt om någon i familjen insjuknar i lepra eller hamnar i rullstol.

Officiellt är Nepal fritt från lepra sedan 2010, men, med Läkarmissionens stöd, behandlar International Nepal Fellowship (INF) varje år flera tusen patienter som har haft eller har lepra.

– Det luriga med lepra är att symptomen till en början är lindriga och det kan ta flera år för personen att inse att hen är smittad. Eftersom de som drabbas oftast är väldigt fattiga och lågutbildade, kan det i värsta fall ta sju–åtta år innan de slutligen söker vård. Därför varierar också statistiken över antalet nya fall kraftigt från år till år, förklarar doktor Kagendra Gautam på INF:s sjukhus i Surkhet.

 

Fysioterapeuten Prinay Sigdel har daglig gruppträning med leprapatienterna för att de ska klara att sköta olika dagliga sysslor när de skrivs ut från sjukhuset. 

 

Även om den som drabbats av lepra kan bli både smittfri och friskförklarad återstår alltid ett stort problem: de har förlorat känseln i de drabbade kroppsdelarna (oftast händer eller fötter) och märker därför inte när de skadar sig och får sår, vilket kan leda till allvarliga infektioner.    

På INF:s ”Shining Hospital” i Surkhet vårdas därför både friska och smittbärande leprapatienter. En viktig del av behandlingen leds av den unga fysioterapeuten Prinay Sigdel. Hennes dagliga gruppträning för att förbättra patienternas rörelseförmåga är viktig för att de ska klara att sköta olika dagliga sysslor när de skrivs ut från sjukhuset.

– Det kan se ut som att vi mest håller på med olika lekar men det handlar till exempel om att kunna använda sina händer till att kunna greppa saker, trots att handen är mer eller mindre förtvinad, säger hon.       

Priney håller även i terapin för den andra gruppen som vårdas på sjukhuset: de rullstolsburna. Här är övningarna individuella och väldigt konkreta. Det kan till exempel vara hur man som rullstolsburen tar sig i och ur en säng, klarar ett toalettbesök på egen hand och lagar mat när man sitter i en rullstol. 

 

”Utan getterna skulle vi ha svårt att klara oss. De är vår viktigaste källa till inkomst”, konstaterar lepradrabbade bonden Bahadur Sijapati.

 

De här patienterna kommer hit efter att ha varit med om någon form av olyckshändelse och sedan blivit opererade på andra sjukhus. Här förbereds de för ett framtida liv som rullstolsburna. 

– Utan den hjälp som vi ger dem, såväl här som när de återvänder hem, vore de i praktiken dödsdömda, konstaterar Mangal Tharu, som är sjukhusets administrative chef.

– Då vore de hänvisade till ett liv som ständigt sängliggande, vilket ingen överlever här mer än två–tre år. 

 

Vi åker ett par timmar längs bitvis ganska hyggliga vägar. Men sista kilometerna tvingas vårt fyrhjulsdrivna fordon kämpa sig uppför en brant bergssluttning, för att slutligen anlända till byn Nada. Här bor 110 familjer som alla har en hänförande utsikt men en ansträngande tillvaro när de brukar sina terrassodlingar och skaffar mat till sina djur.

För drygt ett år sedan drabbades 41-åriga Amrita Khadka av en allvarlig olycka som gjorde henne förlamad i bägge benen. Hon var sängliggande när INF gjorde det besök som ledde till att hon fick komma till sjukhuset i Surkhet för två månaders terapi och träning i att använda en rullstol.

Samtidigt fick familjen hjälp, också det tack vare Läkarmissionen, att anpassa huset. Köket gjordes om så att hon nu kan laga mat sittandes i den rullstol hon fick med sig när hon lämnade sjukhuset. Och en betongramp göts längs husets ena sida, så att hon själv kan ta sig såväl till en specialbyggd toalett som det rum där hon nu har sin säng. Resten av familjen sover på övervåningen, dit man bara kommer genom att klättra uppför en stege. 

– Rullstolen är mina ben idag. Utan den skulle mitt liv vara hemskt. Då vore jag tvungen att ligga eller sitta på ett ställe, konstaterar Amrita och ruskar på huvudet åt tanken på det.

– Visst är mitt liv väldigt begränsat jämfört med tidigare. Men jag är trots det väldigt tacksam för all den hjälp jag har fått, tillägger hon och hela ansiktet spricker upp i ett stort leende.

Hennes man Lok fyller på: 

– Jag är också så tacksam. Förut var jag tvungen att bära henne till toaletten och lyfta henne i och ur sängen flera gånger om dagen, berättar han.

Tidigare brukade han periodvis åka till Indien som gästarbetare, för att tjäna lite pengar, men det går inte nu.

– Därför betyder getterna vi fått av er (tre honor och en hane), väldigt mycket, konstaterar de båda. Just nu har vi sex getter. När vi behöver pengar till något viktigt kan vi sälja en get.

 

För tre år sedan konstaterade läkarna på INF att Bahadur Sijapati hade lepra.

– Jag blev så förvånad. Det var när jag fick allt fler fläckar på huden som jag till slut gick till en lokal doktor, som skickade mig till INF. Där blev jag först inlagd i sex veckor, sedan fortsatte jag behandlingen i tio månader med hjälp av mediciner jag fick med mig hem. Nu är jag smittfri och mår allt bättre, säger han.

 

Bahadur är småbonde och odlar vete och ris på sin lilla jordplätt. För ett år sedan fick även han några getter.

– Utan getterna skulle vi ha svårt att klara oss. De är vår viktigaste källa till inkomst, vid sidan av pengarna som min son tjänar i Indien där han just nu arbetar som snickare. Min hustru är död, men min sonhustru bor här med mig. Tillsammans sköter vi djuren och jordbruket.  

ANDRA SÄTT ATT HJÄLPA

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.