Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Läkarmissionens webb. Läs mer här.

Ann mötte en annan verklighet i Etiopien

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

”Hur många känslor och tårar rymmer en dag? Och hur mycket hopp?” Så skrev programledaren och blogg­profilen Ann Söderlund på Instagram under den Etiopienresa hon nyligen gjorde med Läkarmissionen. En resa som lämnade djupa spår.

Text: Therese Hedlund 
Foto: Carolina Byrmo

 

Det var ett fullspäckat schema som mötte Ann Söderlund när hon tillsammans med sonen Ossian och kollegan Manne Forssberg kom till Addis Abeba i Etiopien. Under några intensiva dagar fick de på nära håll följa det arbete Läkarmissionen gör ihop med sina lokala kollegor på plats. 

– Jag har rest med andra hjälporganisationer tidigare men att resa med Läkarmissionen och se hur nära de jobbar med sina partners var fantastiskt. I stället för att bara vara en observatör blev jag ett vittne som hjälpte till.

– Och resan blev mycket mer handgriplig och känslosam än jag hade kunnat ana. Min son Ossian sa mot slutet att han hade önskat att jag förberett honom mer inför det han skulle få uppleva. Han var inte beredd på alla känslor. Men hur skulle jag ha gjort det? Vad skulle jag ha varnat honom för? Det vi mötte går inte att förbereda sig på och det är en del av upplevelsen.

 

Ann Söderlund blev djupt tagen av det engagemang hon mötte i Etiopien. ”Jag kan komma dit som priviligierad och känna mig knäckt av allt som jag ser, men jag väljer att se förändringen, att vi faktiskt kan hjälpa. Varje dag under resan såg jag hur Läkarmissionens samarbetspartners gjorde så stor förändring. Hur dom knappt sov, öppnade sina hem, visade respekt, krigade för barn och mammor och använde varenda liten peng från svenska givare, för att skapa små och stora mirakel.” 

Vi möts på hennes kontor i Stockholm. Ann berättar om det gripande mötet med de unga flickorna som skickats av sina föräldrar i tron att de ska få gå i skolan medan de i stället, under slavliknande förhållanden, får gå flera mil varje dag i tunna plastskor för att plocka kvistar på Entotoberget. Flickor som tack vare Läkarmissionen nu får möjlighet att gå i skolan där de får bra mat, utbildning, kläder, medicin och omsorg.

Varje dag besökte de också ett barncenter som arbetar för att hjälpa hemlösa gatubarn som ingen annan bryr sig om. Det drivs av Gizachew Ayka som själv levt på gatan och som med sina kollegor jobbar hårt för att fler barn ska få en chans till ett nytt liv.

– En kväll när vi skulle åka till hotellet kom det fem killar som skulle sova över hemma hos dem och få duscha och äta. Deras sätt att bemöta killarna med kärlek och mat och ge lite nytt hopp, det är så rätt. Det är så tydligt att de hela tiden jobbar här och nu. 

 

”Det handlar om att göra något med hjärtat, inte bara se på eller vara någon som dyker upp med en massa privilegier.”

Ann och de andra inbjöds att delta i ett möte med några hemlösa ungdomar där Manne valde att berätta om sitt tidigare liv som missbrukare. Ann blev berörd av hur de unga killarna mötte honom med ord som ”kämpa på” och ”det kommer bli bra”. 

– Sedan berättade de saker för oss och det blev så fint. Vi blev ett allihop. Inget vi och ni. 

– Och folk får tycka vad de vill om att jag var där, men att skriva om den här resan i mina kanaler är bättre än att inte göra någonting alls. Det handlar om att göra något med hjärtat, inte bara se på eller vara någon som dyker upp med en massa privilegier. 

Du skrev om just det på Instagram, som att du ville försvara resan inför dina följare. 

– Ja, jag hade ett behov av det. För jag förstår att folk kan reagera när en nypiffad influencer sitter i Chanelkläder med tio, svarta smala barn runt sig. Därför var det viktigt för mig att inte göra mig allt för snygg på mina bilder. Jag sminkade mig knappt på hela resan och hade samma kjol nästan varje dag. Ossian började faktiskt ifrågasätta vad jag hade på mig när jag kom i en av hans avlagda tröjor, säger Ann och skrattar.

– Men min tanke var att ta bort allt som kunde ta fokus. För om man får äran att bära ett vittnesbörd om hur verkligheten ser ut då måste man tänka till på varför man är där. Det handlar inte om mig, utan om min möjlighet att nå ut och berätta om hur det är. 

För Ann var det också viktigt att få visa sin son på en annan verklighet än den han är van vid. 

– Det var så fint att se hur Ossian öppnade sitt hjärta även om det gjorde att det hela blev jobbigare. 

Hon berättar att Ossian jämförde barnen han mötte med sina småsyskon, Bobo och Frasse, som är tre och fem. Han tyckte att barnen i Etiopien var glada på ett annat sätt än hans bröder. De lekte, skrattade, busade och skuttade runt och var glada hela tiden.  

– Visst det är mycket vi inte ser men att spela glad i två timmar är inget man gör. Man kan inte säga till hundratals barn: ”Skratta och hoppa nu”, och de gör det. Så funkar det inte. Då ska det vara otroligt bra organiserat. Men Ossian fattade också att även om det fanns mycket glädje och trots att det var visuellt vackert när ungdomarna var ute och spelade fotboll i solnedgången så är det en annan sak att följa med dem hem där de bor i en jordkula.

– Här hemma kan man lätt tro att vi inte är någonting utan de senaste kläderna och att då se att det kan finnas hopp och glädje även om man lägger sig tjugo personer på ett jordgolv för att sova. Det är viktigt. 

Vad tog du själv med dig hem från resan?

– Att det här går att vända. Alla behöver inte åka till Etiopien och jobba men man kan bli månadsgivare åt Läkarmissionen. Jag såg hur mycket 100 kronor i månaden kan göra för barnen vi besökte. Många av dem får inte så mycket mat hemma, de har inte så fina kläder och föräldrarna bråkar kanske på kvällarna, men efter några veckor på skolan med bra mat och kärlek från personalen så går de hem med nytt hopp. Så för hundra kronor ...

Ann drar ett djupt andetag medan tårar fyller hennes ögon. Hon blir tyst en stund.

– Förlåt, det var inte meningen att gråta, men så här var det hela resan, säger hon och torkar tårarna. 

– Det jag vill säga är att man kan tycka att hundra kronor är lite, men det gör all skillnad i världen. I Etiopien innebär det skolböcker, kläder och mat till barn som inte har någonting. Och det är bra att fråga sig då och då vad det är värt för mig att ta den där dyra lunchen eller om jag kanske kan swisha iväg de pengarna i stället och hjälpa någon att få mat i en månad.  Jag tror att fler borde öva sig i att öppna sitt hjärta.

Ann tystnar igen som för att ta sats.

– Att få vara hel och ren, få mat och medicin, det är värt allt. Och att ha någon som ser en, som man har förtroende för, det behöver inte vara mamma eller pappa, gör att chanserna ökar för att man ska klara sig. Därför måste alla ta ansvar. Barnen är allas. Oavsett var de bor i världen.

 

Andra sätt att hjälpa

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.