Här är byborna hjältar

När byar i provinsen Nord- Kivu i östra DR Kongo utsätts för terrorattacker välts invånarnas hela tillvaro över ända. Läkarmissionen finns på plats och hjälper till men de stora hjältarna är de vanliga familjerna i de byar dit offren flyr.

Text: Conny Sjöberg
Foto: Hans-Jörgen Ramstedt

Från Beni till huvudstaden Kinshasa är det nästan trehundra mil. Grannlandet Uganda ligger bara sextio kilometer bort. När man pratar med dem som bor här, är det ändå tydligt att de ser sig som kongoleser. Och de som aldrig har varit till Kinshasa, drömmer om att en gång få komma dit. Hur mycket de som styr och ställer i huvudstaden bryr sig om befolkningen här i provinsen Nord-Kivu vet jag inte. Men om jag ska döma utifrån hur de försöker hjälpa de tiotusentals människor som det senaste året har tvingats lämna kvar allt de ägde och hade hemma i hyddan, och som nu är nödtorftigt inhysta hos släktingar eller barmhärtiga familjer i de byar som de har flytt till, då är svaret: nästan ingenting alls. 

Den kongolesiska armén finns här.  Tillsammans med den speciella FNstyrkan  MONUSCO, som har nästan  tjugo tusen soldater (från en rad olika  länder) på plats i landet, har dom  genomfört gemensamma attacker mot  den beryktade ADF-gerillan, som  anses ligga bakom merparten av de  överfall som tvingat så många på flykt. Enligt militära bedömare har man också lyckats förstöra flera av gerillans basläger inne i de djungelområden som dominerar landskapet här.

I praktiken består ADF-gerillan därför numera av mindre grupper som, främst i jakt på mat, genomför sina överraskande attacker mot försvarslösa byar. De som då inte hinner fly blir antingen skjutna eller halshuggna. Oavsett om de är män, kvinnor eller barn.

ADF-gerillan stannar aldrig kvar i byarna. De tar med sig så mycket de kan och återvänder in i djungeln.  Men ingen av dem som flytt tar risken att återvända hem, trots att de ofta bara har flytt några mil bort.  Och varken den kongolesiska armén eller MONUSCO tar sig tid att ge skydd åt de familjer som kanske skulle kunna hämta en del av sina tillhörigheter, om de fick eskort av militären.

I stället är det de vanliga människorna i de byar dit de har tagit sin tillflykt, som ställer upp på ett helt fantastiskt sätt. I byn Mavivi Ngite, som jag besökte några veckor före jul, finns det nu över fyra tusen flyktingar.  De har kommit i olika omgångar sedan i somras, efter att deras egna byar blivit överfallna av ADF. För en del av dem är det åtta – tio mil hem, men för andra är det bara femton kilometer.  Nu bor de i hyddor, uthus och rum som byborna i Mavivi har upplåtit åt dem. Och det mesta av maten de äter har de antingen fått till skänks av byns familjer, eller i utbyte mot att de hjälper till i jordbruket.

När man kommer åkande från staden Beni, som ligger 13 kilometer söderut, och närmar sig Mavivi, finns det inget som direkt skvallrar om att här finns många flyktingar. Inga tältläger eller baracker där de skulle kunna vara inhysta. Det enda som märks är att det är väldigt mycket folk här, mitt på förmiddagen, när de vuxna borde vara ute på fälten, och barnen i skolan. 

Efter att först ha träffat en lokal myndighetsperson, blir vi presenterade för en flyktingkommitté, bestående av två valda representanter från varje by som flytt hit. Tillsammans försöker de se till att alla får del av den hjälp som kommer utifrån. Och att lösa de tvister som lätt uppstår, när så många har desperata behov.   

Läkarmissionens lokala partner CEPAC började faktiskt sitt hjälparbete här i Nord-Kivu för nästan femton år sedan, med att hjälpa flyktingar som hade sökt sig hit norrifrån, undan de våldsamma strider som förekom där  då. Nu har de kunnat återvända och vi har i stället fokuserat på en mer långsiktig insats bland ursprungsbefolkningen  Mbuti, pygméer som  har fördrivits från sina traditionella  boplatser inne i djungeln, bland annat  av ADF-gerillans härjningar.  Men de senaste två åren attackeras även den bofasta befolkningens byar allt oftare och Läkarmissionen har därför stöttat ett antal katastrofinsatser, genomförda av CEPAC. 

Just nu görs en sådan insats i Mavivi och ett par andra byar. Flyktingfamiljerna förses med vissa förnödenheter, men också med jordbruksredskap och utsäde, så att de kan börja odla sin  egen mat på allmän mark som ställs  till deras förfogande. Dessutom har CEPAC ett mindre sjukhus i Beni, där flyktingar kan få vård och hjälp. Med stöd bland annat från Radiohjälpen, har Läkarmissionen och CEPAC också bidragit till öppnandet av speciella skolor för flyktingbarnen, vars föräldrar saknar medel att sätta sina barn i de lokala skolorna. 

– Den insatsen är särskilt uppskattad, eftersom barnen annars riskerar att få stora problem i framtiden, om  de inte har fullgjort sin skolgång,  säger Nehemie Ndambara, som leder  CEPAC:s hjälparbete .

Fakta: ADF-gerillan 
Allied Democratic Forces (ADF) bildades i slutet av 1990-talet av ugandiska islamister som ville försöka störta Ugandas president Museveni. De fördrevs ganska snart over gränsen till provinsen Nord-Kivu i DR Kongo, där de upprättade baser inne i djungeln.  Med tiden har ADF förvandlats fram en politisk rörelse till mer av en terrorgrupp, som genomför sina aktioner i Nord-Kivu. ADF påstås ha kopplingar såväl till somaliska Al-Shabaab som Boko  Haram i Nigeria och klassas  därför i dag som en terroristorganisation.  ADF har de senaste aren fått flera av sina baslager förstörda, vilket har gjort dem alltmer desperata. ADF-soldater som tillfångatagits i DR Kongo ställs inför ratta och döms till döden, även om straffen i praktiken omvandlas till livstidsstraff.