Hon började ge som 16-åring

För Maj Holmberg har det alltid varit självklart att dela med sig, även när hon själv hade lite.

Maj Holmberg var bara 16 år när hon för första gången läste Svenska Journalen hemma hos sin moster. Texterna av Harry Lindquist, hans sunda värderingar och tankar, gjorde starkt intryck på henne. När Harrys fru dog startade han en insamling till ett sjukhus i Afrika.

– Jag tyckte att det var behjärtansvärt så jag skickade en liten slant. Den kan inte ha varit så stor, för jag arbetade på fabrik i Småland, säger Maj.

Ett givande som följt med genom livet

Arbetslivet tog henne från Jämtland, där hon arbetat som piga, till Småland för arbete på en skjortfabrik. Hon har varit dagmamma och arbetat som biträde på ett ålderdomshem. Under åren fortsatte hon att läsa Svenska Journalen och följa Läkarmissionens arbete. Hon hörde också den karismatiske Harry Lindquist tala.

Givandet blev först sporadiskt, men snart valde hon att bli månadsgivare. När hennes tre barn var små hade familjen en bild på väggen där hemma, av barn i andra länder. En påminnelse om att familjen delade med sig.

– Jag tycker att barn från början ska lära sig att man ska dela med sig när man har något, det har alltid varit självklart för oss. Här i Sverige har vi det bra och det finns de som har det sämre, och man kan göra det lilla man kan. Många bäckar små blir en stor å, säger Maj.

Engagemang för förlossningsvård och Dr. Denis Mukwege

I dag är Maj mormor och farmor till åtta barnbarn. Engagemanget är lika starkt.

– Jag vill gärna stötta förlossningsvården och Dr. Denis Mukwege. Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara att behöva gå långa vägar när man behöver föda. Har man egna barn så vet man hur det kan vara med komplikationer vid förlossningen.

När Majs make dog, önskade familjen minnesgåvor till Läkarmissionens arbete.

Givandet fortsätter även efter 68 år

Den 15 januari i år förlorade Maj sin make efter 63 års äktenskap. I dödsannonsen önskade familjen att minnesgåvor skulle gå till Läkarmissionens arbete i världen, dit det bäst behövs.

– Jag har aldrig funderat på att sluta ge. Skulle man ha haft det sämre, så fick man dra in på något annat, men aldrig på givandet, säger Maj.