Emil mötte barnens vardag mitt i kriget

Flyglarm, skyddsrum och en vardag i krigets skugga – men också skratt, gemenskap och barn som får vara just barn. Under fyra månader i Lviv mötte Emil Sedig både rädslan och hoppet i ett samhälle som vägrar stanna.

”När flyglarmen ljuder springer människor ner i skyddsrum. Men bara några timmar senare fylls gatorna i Lviv åter av liv. Under fyra månader arbetade jag bland barn som flytt kriget, och jag mötte förstås rädsla men också mycket glädje.

Den första helgen jag befann mig i Lviv genomförde Ryssland sin största attack mot staden under hela kriget. Jag hade precis kommit dit och inte riktigt förstått hur allt fungerade ännu. I trappuppgången mötte jag ett amerikanskt par som bodde i samma hus. De hjälpte mig att förstå vad som hände och det var skönt att få sällskap till skyddsrummet.

De följande månaderna blev flyglarm och skyddsrum en del av vardagen. Ibland räckte det att hålla koll på appar och nyhetskanaler som visade hur hotet utvecklade sig. Man lär sig ganska snabbt vad som är allvarligt och vad som inte är det, även om det förstås känns speciellt de första gångerna.

Samtidigt märkte jag något annat: ett samhälle som fortsätter fungera. Folk går ut på kvällarna, sitter på caféer och träffar vänner. Det är en stad där livet pågår samtidigt som kriget hela tiden finns närvarande.

Från uppväxten i Kenya till arbetet i Ukraina

Jag växte upp utanför Umeå men bodde mellan tolv och arton års ålder i Kenya, där min pappa arbetade för pingstmissionen. Erfarenheten väckte tidigt ett intresse för internationellt arbete. Efter studier på folkhögskola hade jag några månader utan fasta planer innan jag skulle rycka in i lumpen. Det var då möjligheten att resa till Ukraina dök upp.

Jag behövde lite betänketid, men beslutet kom ändå snabbt. Självklart tänker man på att det är ett land i krig. Samtidigt valde jag att lägga det i Guds händer och lita på att det skulle gå bra om jag åkte dit.

På de barncenter som Läkarmissionen stöttar i Lviv, finns många internflyktingar som flytt kriget i östra Ukraina.

Barncenter i Lviv ger en trygg plats mitt i kriget

I Lviv arbetade jag på fyra olika barncenter som drivs av lokala kyrkor med stöd från Läkarmissionen. Många av barnen är internflyktingar från östra Ukraina, från områden där striderna varit hårda och många bär på tunga minnen. Det blev så tydligt att centren verkligen är en fristad där barnen för en stund kan glömma kriget och bara vara barn.

Vid tvåtiden börjar barnen droppa in. Vid tre serveras ett varmt mål mat. Först soppa, i Ukraina räknas det knappt som en riktig måltid utan den, och sedan ofta ris och kyckling. För många barn är det inte självklart att få mat varje dag hemma, så måltiden betyder mycket.

Efter maten får barnen hjälp med läxor och skoluppgifter. När det är klart finns tid för lek, spel eller aktiviteter. Jag märkte snabbt hur viktigt det var för barnen att få en plats där de kunde slappna av och ha roligt. Föräldrarna kunde arbeta när de visste att barnen var i en trygg miljö.

Lek, undervisning och psykologiskt stöd för barnen

Förutom att vara fritidsledare fick jag också jobba som engelsklärare. Att jag inte talade ukrainska visade sig faktiskt vara en fördel. Barnen tvingades använda den engelska de kunde, och det gjorde att de vågade prata mer.

På centren märks kriget inte alltid direkt. Barnen leker och skrattar som barn gör överallt och det är en positiv energi. Men ibland bryts vardagen.

En gång gick flyglarmet när jag var på ett center. Då började flera barn gråta. De blir rädda även om vi vuxna kanske förstår att hotet inte är akut just då, men det kan vara svårt att övertyga barnen om.

Barnen har tillgång till psykologiskt stöd, bland annat genom bildterapi där de får måla och skapa. Det är ett sätt för dem att bearbeta sina känslor utan att behöva sätta ord på allt.

Avskedet visade hur mycket relationerna betyder

När mina månader i Ukraina närmade sig sitt slut blev det många jobbiga avsked. Barnen kom fram och kramade mig och frågade varför jag måste åka. En flicka försökte till och med få mig att stanna. Hon hämtade en filt och sa att jag kunde sova där, att det här var mitt hem nu. Hon skrattade ena stunden och grät nästa. Det var väldigt starkt och i den stunden förstod jag verkligen hur mycket relationerna och det vi gör här betyder för barnen.

Tiden i Ukraina förändrade min bild av landet. Jag har fått en mycket större respekt för ukrainarnas drivkraft. De arbetar hårt, ger inte upp och vill verkligen bidra till sitt land.

Jag blev också imponerad av ledarna på barncentren. De lägger ner enormt mycket tid och energi, ofta utan särskilt mycket ersättning. De gör det för barnen och deras framtids skull.

När tiden i Ukraina närmade sig sitt slut blev det många jobbiga avsked.

Månaderna i Ukraina gjorde starkt intryck

När jag nu lämnar Ukraina väntar en helt annan vardag. Snart börjar jag min militärtjänstgöring i Sverige, som kommer att pågå i 15 månader. Vad som händer efter det vet jag inte helt säkert. En tanke är att flytta tillbaka till Umeå. Samtidigt har tiden i Ukraina gjort starkt intryck på mig.

Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att återvända dit någon gång i framtiden – även om kriget fortfarande pågår. Det finns dock en liten detalj som gör planerna mer komplicerade: min flickvän är inte riktigt lika övertygad om att Ukraina är rätt plats att flytta till.

Men oavsett var jag hamnar framöver vet jag att månaderna jag upplevde i Lviv kommer att följa med mig länge.”

BERÄTTAT FÖR CAROLINE WESSLÉN