Från ilska till innovation

Mötet med en tonårsflicka i Kenyas slum väckte en ilska över orättvisor hos Karin Högberg. Hon skulle komma att satsa allt. Idag har hon uppfunnit ett unikt, återanvändningsbart mensskydd för flickor och kvinnor som saknar både pengar och tillgång till vatten.

”Det är för att det handlar om kvinnor. Och dessutom kvinnor som inte har pengar. Det är de som alltid kommer sist”, säger Karin.

Hon talar i telefon från Indien. Klockan är åtta på kvällen och hon är där för att sätta upp produktion och hitta leverantörer av de tekniska textilier som hennes uppfinning Spacerpad behöver. Det kan inte vara vilka trådar som helst i materialet. Hon pratar om kapillärkraft, hur vissa trådar måste leda vätskan ner, men inte tillbaka, kunna kapsla in, men inte för hårt. Hon måste hålla kostnaden nere, vilket innebär kompromisser.

Men i grunden handlar det om något annat. Om välbefinnande, värdighet och en framtid för de kvinnor och flickor hon talar om. De som saknar pengar och alltid kommer sist. Det är för dem Karin sålt familjens hus, arbetat outtröttligt och ägnat majoriteten av dygnets timmar de senaste tolv åren. För deras rätt till en värdig menshälsa.

I Kenya blev den globala ojämlikheten verklig

Det var sommaren 2002 och Karin var mammaledig med sin första dotter. På Kunskapskanalen såg hon ett program om hur människor som saknar toaletter lever. En ilska över orättvisorna ”klackade till” i henne och blev ett uppvaknande kring globala frågor.

– Det är ju ingen ”rocket science” att det är orättvist i världen. Men jag hade levt mitt liv och fokuserat på min utbildning, mitt jobb och att bilda familj. Jag levde i en ”Svensson-bubbla” och så blev jag tvärarg. Och den ilskan blev till någon form av energi, säger Karin.

Fyra år senare tog hon rygg på en bekant och besökte slumområden i Nairobi, Kenya. Hon behövde se med egna ögon.

– Det var så slående hur sanitet, förutsättningarna för god hygien, fattades. Jag insåg att jag har en väldig tur som är född i Sverige. Jag bestämde mig nog redan då, att jag ville göra något, säger Karin.

När hennes döttrar var 11, 9 och 4 år reste hon tillbaka till Kenya, denna gång tillsammans med dem.

– Jag ville att de tidigt skulle få en förståelse för orättvisorna i världen, det som för mig var ett pinsamt uppvaknande i 30-årsåldern. Jag är väldigt glad att vi gjorde den resan, sedan dess har de kunnat ha med sig det perspektivet, säger Karin.

Mensfattigdom kan få allvarliga konsekvenser

I slummen mötte hon tonårsflickor och frågade hur de hanterade sin menstruation. Ett ämne som först var svårt att prata om. Ett svar etsade sig fast: ”När man vet att mensen är på väg, så försöker man hitta en kille att ha sex med, så att man kan få en slant att kunna köpa bindor för.”

Det handlade om så kallat transaktionssex – sex i utbyte mot mat, skydd eller pengar.

– Jag förstod att under locket så bubblar det så mycket elände. Frågan handlar om vad man har för resurser att kunna ta hand om sin menstruation. Om inte det tillgodoses, så far flickor och kvinnor illa, punkt slut, säger Karin.

Karin Högberg vid Högskolan i Borås, där resan med Spacerpad började.

Spacerpad utvecklades för miljöer utan vatten och sanitet

Karin satte igång. Hon ville utveckla återanvändningsbara mensskydd för flickor och kvinnor i miljöer utan vatten och sanitet. Det förenade hennes kunskap om hälsa med ilskan över orättvisor.

– Det är en komplexitet i situationen kring mensfattigdom som är så skamfylld, förnedrande och ovärdig, och det lidande som en människa tvingas utstå är så stort, säger Karin.

När hon började 2013 var begreppet mensfattigdom knappt etablerat i Sverige. I dag har frågan vuxit kraftigt.

Via Borås Högskola sökte hon medel för att utveckla innovationen och studenter vid Borås textilhögskola bidrog till den första prototypen. Med stöd från bland annat Sparbanksstiftelsen och senare Vinnova, Statens myndighet för innovation, har projektet kunnat växa, tillsammans med organisationer som Läkarmissionen i fält.

Det finns många återanvändningsbara mensskydd på marknaden. Men Spacerpads teknik, att kapsla in vätskan, är unik.

– Och visst är allt bättre än att ha en tygtrasa. Men, min tanke har hela tiden varit att utveckla en produkt som kompenserar för att kvinnor lever i resurssnåla miljöer. Då ska de ha en produkt som är anpassad för den fattiga miljön, säger Karin.

Därför kommer också tillbehör med bindorna. En plastburk med skruvlock för förvaring och blötläggning, en torkduk för att pressa ur vatten innan torkning och även trosor, att fästa bindan i, eftersom det är något många saknar.

Mensskyddet utvecklades tillsammans med användarna

Under processen har användartester gjorts i flera länder, främst Kenya. Synpunkterna har handlat om storlek, antal och färg. Det vita tyget, som bindorna först tillverkades i, fick ofrånkomligt missfärgningar med tiden.

– Vi började ju någonstans, och då var vitt material det som fanns. Det är lite mjukare än det färgade tyget, men då fick vi tumma på det. Nu är bindorna istället mörkt grå, säger Karin.

Flera prototyper krävdes innan produkten tekniskt höll måttet.

– Den ska inte läcka och inte återväta. Den ska ha en snabb så kallad ”strike through”, att vätskan åker ner i tyget och inte ligger som en pöl ovanpå. Sen ska den vara mjuk och bekväm mot huden, enkel att rengöra och vara snabbtorkad, säger Karin.

Karin Högberg har arbetat med Spacerpad i tolv år. Nästa steg är lokal produktion för att lösningen ska bli långsiktigt hållbar.

Ett mensskydd som förändrade vardagen

Två år tog det innan den första prototypen var klar. Responsen var överväldigande. För bra, menar Karin.

– Det säger mycket om deras situation innan, faktiskt. Om någon som har varit dåligt försörjd med mensskydd, får någonting som fungerar hyfsat, så tycker de att ”det här var jättebra”. För tänk att ha kunnat få sova hela natten, för första gången på en evighet. Och att man nu gömmer dem, så att de inte ska bli stulna. Då förstår man också värdet av dem.

Lokal produktion kan skapa egen försörjning

Nästa steg är lokal produktion, för att göra lösningen långsiktigt hållbar.

– Jag har bokstavligen lagt ner tolv år av blod, svett och tårar. Men all den kunskap jag tagit fram ska jag inte sitta på själv, den ska ut för alla att kunna ta del av. Får de rätt material, teknik och instruktioner så kan de börja tillverka dem själva, sälja och på så sätt bli självförsörjande, säger Karin.

Drivkraften har varit densamma hela tiden.

– Det känner jag ju fortfarande, att det är exakt lika viktigt på riktigt som det var när jag började. Det är jag tacksam över, för annars tror jag inte att jag hade orkat.

Tolv års arbete för bättre menshälsa

Entreprenörskapet har krävt uppoffringar. Familjen har flyttat till ett mindre och trängre hus, långt från skolan. Men barnen visar full förståelse; ”mamma det gör inget, vi har det bra. Tänk på dem i Palestina”.

– Då känner jag mig väldigt tacksam gentemot barnen. Att de ändå förstår detta, och ser det från samma perspektiv som jag själv gör.

Nu är mycket på plats. Med utvecklingen av mensskyddet, alla accessoarer, produktionen och affärsmodellen. Nu kan den äntligen börja nå ut i större skala.

– Du kan ju bara tänka dig själv, om du inte hade några mensskydd? Du skulle inte kunna gå någonstans, och under flera dagar varje månad kan du inte sova. Tänk att du i princip aldrig har en lösning på något som upprepas varje månad. Det är inte okej, när vi hade kunnat lösa detta tillsammans.

– Nu känner jag mig arg igen, säger Karin.