Krigets överlevare i Ukraina

I skuggan av det ryska kriget mot Ukraina kämpar överlevare som Oksana Olkhovets och Dimitriy Nedoviziy med att återuppbygga sina liv efter grymma övergrepp. Med stöd från nätverket SEMA och organisationer som Läkarmissionen får de sakta hjälp att hantera trauman som annars riskerar att prägla generationer framåt.

Det tar inte många sekunder i den lite vildvuxna trädgården innan gråten klipper av Oksana Olkhovets meningar. Gråten har blivit en rytm och en del av hennes liv. Medicinerna har hon skurit ned på. Men när hennes nya hund börjar skälla kommer gråten. Den påminner om den tidigare som sköts av en rysk soldat.

– Soldaten sa bara att hunden skällde. Därför sköt han den, säger hon. Det var bara början på infernot. När den ryska invasionsarmén stormade Makariv, väster om Kiev, i mars 2022, blev staden snabbt ett andra, mindre Butja – martyrstaden en knapp timmes resa österut. Butja blev något av en symbol för de ryska krigsbrotten i Ukraina när liken av civilbefolkning hittades efter den ryska reträtten. Men det som hände där hände även på andra ställen.

Övergrepp och död i Makariv

Över hela landet förlorade ukrainska barn, kvinnor, män och djur i ett kolvslag allt mänskligt värde i de ockuperade områdena. När ryssarna närmade sig samhället Makariv, väster om Kiev beslutade sig Oksana och maken Oleksander för att stanna kvar i huset som de bott i sedan 24 år. Paret hade haft ett fint liv där. Oleksander arbetade med att borra brunnar och hon var anställd på det lokala sjukhuset. Porslinstallrikar i bokhyllan, liksom magnetdekaler, vittnar om ett gemensamt upptäckande av världen. Vändpunkten blev när två soldater från en av Rysslands avlägsna republiker låste in Oleksander i köket och släpade i väg med Oksana Olkhovets, dragen i håret, och med pipan av en automatkarbin i ryggen. De drog henne över vägen till det tomma grannhuset. Där visade den ena soldaten henne sin kniv.

– Det var blod på bladet. Jag visste vad de gjorde med knivar, säger hon. Med kniven mot nacke och hals våldtog den ena soldaten Oksana. Hon hörde sig själv skrika och böna. När skräcken hade trängt undan allt annat fanns det bara tomhet kvar i henne. Hon blev ett överlevande skal. Känslan satt kvar i veckor och månader. När våldtäkten inleddes hade hennes make tagit sig ut ur köket och kom springande på asfaltsvägen. Den andra soldaten sköt honom med flera skott. Oleksander hölls vid liv i flera dagar, men vägrades transport till sjukhus och dog.

Oksana Olkhovets, 54, våldtogs av en rysk soldat när hennes by var ockuperad. Ryssarna dödade även hennes man och hund.

Övergreppen tystar

Oksanas son bor bara några timmar från föräldrahemmet.

– Han har aldrig kommit och hälsat på sedan det här hände, säger Oksana Olkhovets. Hon förebrår honom inte för det. På frågan varför skakar hon på huvudet. Det var för två och ett halvt år sedan. I Ukraina tar sig stigma från våldtäkt många uttryck. Beröringsskräck är ett av dem.

– De som jag har fått mest stöd av är SEMA, säger hon med adress till Läkarmissionens partnerorganisation i Ukraina. Med regelbundna workshops, möten och otaliga telefonsamtal om stort och smått har organisationen och deras nätverk för överlevare blivit en stöttepelare i hennes liv. Långt från Makariv, i den södra Chernregionen, har Nina Cousenna fortfarande inte berättat för sin son, varken om våldtäkten eller att hon numera är sjuk i hepatit C. Hon är 72 år och den ryska soldaten som våldtog och smittade henne var inte äldre än att han hade kunnat vara hennes son.

– Jag är rädd för vad min sons reaktion skulle bli. Det är för att skydda honom som jag inte velat berätta. Vem vet hur han kan reagera, han som slåss mot ryssarna dagligen vid fronten, säger hon. Våldtäkten ägde rum en natt när eldgivningen mellan de ukrainska och ryska styrkorna hade lugnat sig. Det pensionerade butiksbiträdet Nina Cousenna lämnade potatiskällaren mitt i stridslinjen där sju personer hade sökt skydd för att i stället få lite sömn i lanthuset. Än i dag spärras hennes ögon upp när hon pratar om våldtäkten den natten.

– Jag gjorde misstaget att säga till den ryska soldaten att han kunde vara min son. ”Tänk om någon gjorde så här mot din mamma, vad skulle du tänka då?” Då blev han totalt vansinnig och ännu våldsammare, minns Nina Cousenna.

Nina Cousenna, 72, blev våldtagen av en rysk soldat när hennes by var ockuperad. Hon har inte vågat berätta för sin son vad som hände då hon är rädd för hur han ska reagera.

Ett försök till vardag

För grannarna berättade Nina Cousenna följande dag att hon hade ramlat i trappen. Hon säger att hon inte vet om de trodde på henne. Inga följdfrågor ställdes. I dag lever hon på platsen för krigsbrottet. Hon sitter i solen under körsbärsträdet och talar med sin väninna, Lyudmila Mefodievna, 76 år, från grannsamhället som är på cykelavstånd. Hon var en gång lärare i ukrainsk litteratur och språk. De träffar varandra regelbundet.

För ryssarna handlade den fysiska tortyren också om att bryta ned oss psykiskt som män.”

Att leva i ständig skräck

Även Lyudmila Mefodievna blev våldtagen av en soldat i den ryska invasionsarmén. En tand slogs ut och hon blev skuren med kniv i magen.

– Det tog tre veckor innan jag kunde äta fast föda efter att han tagit ett så hårt strypgrepp på mig att jag var säker på att jag skulle dö, säger hon med låg röst. Den resliga, lågmälda kvinnan ägnar lång tid åt att förklara varför hon alls öppnade dörren, när våldtäktsmannen bankade på i natten. Som om det hade funnits något som hon hade kunnat göra för att ändra utgången? Tortyren varade i över sex timmar. I dag är de båda väninnorna Lyudmila och Nina livrädda för att den ryska armén återigen ska korsa floden Dnepr, två mil söderut.

Lyudmila Mefodievna, 76, och Nina Cousenna, 72, blev båda två våldtagna av ryska soldater under tiden deras by var ockuperad. De har blivit mycket goda vänner och finner tröst i varandra.

När tystnaden bröts

Liksom för väninnan var det inte förrän Lyudmila Mefodievna kom i kontakt med volontärer från SEMA som hon kunde börja prata om vad som verkligen hade hänt. SEMA hjälper både kvinnor och män som har utsatts för sexuellt våld.

– För ryssarna handlade den fysiska tortyren också om att bryta ned oss psykiskt som män, säger Dimitriy Nedoviziy, 59, från Kherson, vars ben fortfarande skakar av spasmer sedan elchockerna mot hans könsorgan. Även för honom blev det en vändpunkt när han, i sociala medier, fick kontakt med SEMAs nätverk. Där ute fanns det andra som vågade tala med varandra om det som de varit med om.

Dimitriy Nedoviziy är en av överlevarna som fått hjälp genom SEMA efter att han utsatts för tortyr.

Dotterns tystnad dolde verkligheten

Kateryna Horlovas dotter var tolv år när de ryska trupperna tog över i Kherson. Hennes mamma visste då inte att en artig man vid namn Serhij som åtnjöt ryssarnas gunst och förtroende i själva verket var soldaternas hallick. Det tog tid innan hon förstod vad som hade hänt.

– Jag hade skämtat med min dotter om hur mycket godis och kakor hon åt och att hon började bli lite rund, berättar mamman när vi sitter ned i trädgården.

Träkistor för granater har blivit bänkar på tomten. De två minsta pojkarna tittar på sina surfplattor inne i huset.

– En dag efter befrielsen råkade jag öppna dörren när min flicka stod i duschen. Jag såg hennes runda mage, berättar mamman. Dottern hade våldtagits av medlöparen Serhij och skrämts till tystnad med hot om tortyr av de yngre bröderna och hennes mamma. Graviditeten var redan långt gången, drygt sex månader. Flickan skickades till en klinik för att föda med kejsarsnitt.

– Pojken vägde över fyra kilo och var alldeles för stor för att födas normalt ur hennes lilla kropp, förklarar Kateryna Horlova.

Kateryna Horlovas dotter var bara tolv år gammal då hon våldtogs och blev gravid.

Ett nytt liv efter traumat

Bebisen placerades i en fosterfamilj i Kyiv. Efter födseln ställde barnmamman inga frågor om fostret, bara om kejsarsnittet på hennes mage. Kateryna Horlovas dotter hälsar vi på genom mammans telefonskärm. Hon bor nu med sin storebror i en annan del av landet. Att bo kvar i byn kändes för svårt för flickan. Nu, efter veckor och månader av terapi, läger i naturen och olika stödaktioner hittar hon sin framtid i en annadel av landet, tillsammans med sin storebror och hans familj.

– Hon har bestämt sig för att bli hårfrisörska. Hon tränar redan på sin bror och hela hans familj, liksom på vänner, säger mamman.