Inspirerar pensionärer till engagemang

Hur kan pensionärslivet fyllas med mening, glädje och engagemang? I vår ger sig författaren och journalisten Birger Thureson, tillsammans med musikern Perla Bjurenstedt, ut på en inspirerande föreläsningsturné för Läkarmissionen.

– Vi vill ingjuta mod och peppa dem som efter sitt yrkesliv känner sig vilsna. Genom att engagera dig för andra kan du hitta större mening – bli en ”passionär”, säger Birger. Birger har i två böcker berört tillvaron efter yrkeslivet och samtalat med både kända och okända människor som delat sina reflektioner kring åldrande och mening. Det var efter att själv ha drabbats av prostatacancer som skrivandet och idén till böckerna tog form.

– Om jag bara har min identitet i min yrkesroll och sedan en vacker dag hänger av mig den uniformen, vad gör jag då med resten av mitt liv? Där har jag mött många som känner sig väldigt vilsna, säger Birger. Idén med turnén är att koppla svenska pensionärers behov av mening och önskan att få vara behövda, till möjligheten att stödja utsatta människor i världen.

Det kanske är för sent att bli något stort, men aldrig för sent att göra något gott.”

Känslan av att inte längre behövas, att vara utbytbar är smärtsam. Men du talar om att människovärdet inte kan likställas med produktionsvärdet. Hur tänker du? – I den kultur vi lever så knyts människovärde mycket till prestationsförmåga. Mätningar visar att inställningen till äldre i Sverige är sämre än i många andra länder, där ålder möts med större respekt. Jag vill uppmuntra till insikten att även om du inte kan producera som tidigare, är ditt människovärde detsamma – och du kan fortfarande göra stor skillnad för andra.

Du skriver om ansvar för hur vi använder vår frihet och att vara förebilder? Hur kan man vara det?

– Genom att man vänder sig utåt i samhället, mot sina medmänniskor och inte sätter jaget i centrum. När man är nybliven pensionär så vill man spela golf, resa och göra saker för sig själv. Men efter det känner många att det inte räcker och då kan man koppla in engagemang. Jag tror att man ska fundera på vad man gör av tiden, av de här åren man har kvar. Man kan vara en pusselbit i en större bild, det tror jag på.

Med ålder kommer för många oro och begränsningar och kanske rädslor för att ta sig an nya utmaningar. Hur ska man tänka?

– Missionären och journalistkollegan Marianne Johansson, som jag intervjuade i min bok ”Passionärerna”, säger; ”Man har mycket roligare när man säger ja, än när man säger nej”. Att säga ja till livets utmaningar behöver man inte sluta med för att man blir pensionär.

Ett aktivt liv är inte synonymt med ett värdefullt liv skriver du. Hur ska man då tänka om man begränsas av kroppen och situationen?

– Jag har stor respekt för dem som efter svår sjukdom inte kan vara lika aktiva som förut. Sten Gunnar Hedin, som har haft stroke flera gånger, uttrycker det väl i boken: ”När anspråken blir mindre, blir inte glädjen mindre över vad man kan göra.” Genom att anpassa förväntningarna efter situationen kan man behålla glädjen. När vissa möjligheter försvinner, gäller det att hitta nya – som ibland kan visa sig vara ännu större än de man förlorat.

Ensamheten många äldre känner, hur kan vi bryta den? – Amelia Adamo säger att man ”inte kan sitta och vänta på att bli uppbjuden”. Det är lätt att tänka ”varför ringer ingen?”, men kanske borde vi i stället fråga oss: ”har jag ringt någon som är ensam?” I huset där vi bor är många änkor, så vi har en enkel tradition. Varje onsdag klockan halv tre på sommaren ses vi ute på gården med fikakorgar och pratar. Det skapar gemenskap för dem som annars kanske saknar sällskap. Små initiativ i vardagen kan göra stor skillnad!

Vi blir stelare med åren och mindre flexibla, men du skriver att man kan arbeta med själens spänst, inte bara kroppens. Vad menar du?

– Jag tror på det här med att man kan förnya sin inre människa, samtidigt som kroppen bryts ner. Åldrandet är ju en serie förluster, det går inte att förneka, men det inre kan fortsätta att utvecklas. Genom att man läser, tar del av kulturutbud och fortsätter vara nyfiken.

Vid pensionen börjar många summera sitt liv, och inser att det kanske inte blev som man tänkt sig? Vad vill du säga till dem?

– Kanske blev det rätt bra ändå? Sten-Gunnar, som intervjuas i boken, väljer att gå till minnesladorna, där de goda minnena finns, i stället för stubbåkern där det gör ont att trampa. När han drabbades av stroke och förlorade mycket fysiskt, bestämde han sig för att inte bli bitter. Jag formulerade en gång uppmaningen: ”Låt inte en gammal oförrätt, bli livets efterrätt”. Det kanske är för sent att bli något stort, men aldrig för att göra något gott.