Silvia Kakembo: Bara vi kan förändra världen

Silvia Kakembo vet hur man skapar förändring och hopp när det saknas framtidstro. PR-kvinnan och författaren tar plats i Läkarmissionens styrelse.

Inför världens bistra utsikter, så har varje person ett val; att ge upp, eller att göra det man kan för att mildra konsekvenserna och lidandet av en orättvis värld”. Så börjar inledningen av Silvia Kakembos senaste bok, ”Mellan drömmen och slitet”.

Det är en tydlig uppmaning som gör det svårt för läsaren att undvika självreflektion. Många människor upplever att allt fler saker barkar åt fel håll i samhället och världen, men få vet hur de kan göra något åt det. Boken är Silvias bidrag till att motverka den maktlöshet många idag känner, med verktyg för att skapa den framtid vi i stället vill ha.

– Världen har nog, på ett sätt, aldrig varit så bra och fredlig som nu. Men idag får vi så mycket mer information. Tidigare hade vi ingen aning om kriget i Sudan, Jemen, eller alla de övergrepp som begås i Ukraina eller i Gaza. Sedan har vi hela klimat-ångest-paketet, där man upplever att man inte har någon makt över situationen. Samtidigt är det nedskärningar inom vård och skola, och trots att vi är ett av världens rikaste länder så kan vi inte hantera och härbärgera det, säger Silvia.

Engagemang motkraft till hopplöshet

Men den många gånger mörka framtidsbild som målas upp, delas inte av Silvia. För hon ser också en annan bild, som väger upp den från människor som känner maktlöshet och hopplöshet. På hennes lanseringsresa av boken, har hon fått uppleva hur det runtom i Sverige bubblar av engagemang från så många människor.

– På ett ställe anordnas stödverksamhet för personer som är drabbade av ångest. På ett annat håll driver man ett kooperativ för personer som är på väg ut ur kriminalitet, där de kan arbeta, bo och komma tillbaka till livet. Andra har skapat en konsthall för icke etablerade konstnärer. Allt detta behöver vi påminna oss om, säger Silvia.

Att skapa engagemang och påverka människor, är erfarenheter Silvia samlat på sig långt innan sitt nuvarande jobb med att hjälpa organisationer och föreningar kring PR och kommunikation som byråchef. Uppväxt i Råslätt, miljonprogramsområdet i Jönköping och i Norrahammar startade hon tillsammans med några kompisar redan som 14-åring, ett kvällsöppet café för ungdomar som saknade något att göra på helgkvällar.

– Vi fick 3 000 kronor från kommunen, som vi köpte in en massa fika för. Sen fick vi låna en lokal och drev caféet under hela högstadiet. Vi såg ett behov och löste problemet, säger Silvia. Vägen gick sedan via kulturfestivaler och hip-hopklubbar till Handelshögskolan och som politisk sakkunnig på Regeringskansliet för Magdalena Andersson.

Avsaknaden av framtidstro som många har idag, tycker hon är bekymmersam eftersom den också är förlamande. Politikernas uppgift; att måla upp en framtid och hur vi ska komma dit på ett hållbart sätt, har de inte riktigt klarat av. Och det är något som är mycket svårare för vanliga människor att göra, menar Silvia.

– Men vi har inget alternativ nu. Vi behöver alla själva skapa den framtid vi vill ha, ingen annan kommer att göra det. Och förändring börjar till syvende och sist med att en människa måste sätta bollen i rullning, säger Silvia.

Små handlingar som förändrar ungas liv

I våras var hon tillbaka för ett besök i sin barndoms Råslätt. Där träffade hon några 17-åringar som driver en fritidsgård för andra unga, precis som hon själv en gång gjorde. Medan de sitter och pratar kommer en kille på runt elva år in i lokalen. Ett typiskt exempel på någon som är lite utanför i skolan, trångbodd hemma och som direkt blir upplockad av illasinnade personer som erbjuder 500 kronor för att leverera olika saker mellan lägenheter och bilar.

– I mitt Jönköping? Men, nu hade han i stället hittat sin trygghet där på fritidsgården och då tänker jag att; ja, just det! Trots att man vaknar upp till nyheterna med skjutningar varje dag, så kan alla dessa mikrohändelser skapa förändring, säger Silvia.

Att se bortom sociala medier

Idag tror hon att många unga söker trygghet eftersom de upplever att samhället är osäkert och otryggt. I kombination med mobilerna som äter extremt mycket av tid och fritid där man konsumerar sådant som andra har gjort och som kinesiska algoritmer visar oss, är det lätt att känna hopplöshet. Men, hon menar att vi behöver inse att den värld som visas i sociala medier, inte visar hur världen faktiskt ser ut, utan hur olika människor vill att världen ska framstå. Som idén att många människor har djupt främlingsfientliga åsikter.

– Det finns krafter som vill att vi ska tro att vi, med olika religion och idéer aldrig kan komma överens, aldrig kommer kunna leva här i fred och samförstånd med varandra. Men de allra flesta människor kan och vill komma överens, säger Silvia.

Rötter i omsorg

Silvias samhällsengagemang tror hon kommer från föräldrarna, som alltid sträckt ut en hand till andra människor. Familjen har haft fosterbarn, adopterade barn och ett socialt engagemang genom att driva en skola i östra Uganda, där familjen ursprungligen kommer ifrån.

– De har lärt mig att livet handlar om att finnas till i relation till andra personer, säger Silvia. Det är många saker på listan över sådant hon önskar ska förändras i samhället idag. Den ekonomiska ojämlikheten, som visar sig i många olika former som trångboddhet och familjer som inte har råd med vinterkläder eller fritidsaktiviteter för sina barn. Detta hade hon kunnat förstå bättre om hon bott i ett land som var mycket fattigare, som Uganda där resurserna bara kan satsas på det allra viktigaste. För Silvia handlar det om fördelningen i samhället. Uppväxten i en troende familj, tror hon har präglat henne att till viss del tänka ”hur Jesus skulle ha gjort” och vad man själv kan göra. Det är hennes motivation i livet.

– Man kan engagera sig för andra på så många olika sätt. Alla behöver inte bli Moder Teresa och sälja allt de äger och gå med i en gemenskap som hjälper hemlösa. Man kan också vara en resurs precis där man är, säger Silvia