Nkingasjukhuset - hårfin gräns mellan liv och död

Carin da Silva och hennes poddkollega Vivi Wallin i reste till Tanzania. Efter en lång flygresa följd av skumpiga bilvägar kom de till slut fram till Nkingasjukhuset utanför Tabora. En plats som kom att skaka om Carin på djupet.

Carin da Silva och Vivi Wallin, som var intervjuad i Svenska Journalen nummer 5, 2020, har båda ett stort engagemang för Läkarmissionens arbete för säkra förlossningar och i kampen mot könsstympning. De har via sin podd ”Våra sanningar” både samlat in pengar och fått hundratals av sina följare att bli månadsgivare hos Läkarmissionen.

– Under en liveinspelning hade vi Läkarmissionen som samarbetspartner och när vi var i Stockholm bad vi våra lyssnare att ta upp sina mobiler och swisha en valfri summa. Det kom in närmare 66 000 kronor den gången, vilket var väldigt roligt, säger Carin da Silva, som i februari hade förmånen att på plats få se vart delar av gåvorna hade landat.

– Pengarna som samlades in kommer verkligen fram. När vi var på plats såg vi, svart på vitt, vilken skillnad Läkarmissionen gör. Det var väldigt fint. På en dörr kunde det stå ”Sponsrat av Läkarmissionen” och inne i rummet såg vi sen en superfin digital röntgenapparat som bara kräver en person som sköter den jämfört med den gamla där de behövde vara flera stycken.

Omskakande resa - många tårar

Det var en omskakande resa på många sätt för Carin, som hann gråta många tårar under de dagar de var på Nkinga.
– Jag var beredd på att det kunde bli en svår resa, och det blev det.

På sjukhuset mötte de många nyförlösta mammor och flera nyfödda vars liv hängde i sköra trådar.
– Som det lilla barnet som hade fötts med tarmarna utanpå kroppen. Bebisen låg i en kuvös med en slags påse bredvid där tarmarna hade placerats, för att operationen behövde ske gradvis. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet, berättar Carin.

Hos alla foster bildas tarmarna utanpå magen innan den stängs i vecka 11, men i länder där man kan följa upp gravida med ultraljud, så hade man sett detta tidigare.

– Tänk chocken när mamman förlöste sitt barn. Det var även tungt att höra om kvinnan som inte hade råd med en bussbiljett till ett annat sjukhus. För oss är det inte avgörande summor, men för dem handlar det om liv och död. Det är en helt annan värld.

Behov av uppdaterad förlossningsavdelning

Något annat Carin ser akut behov av medel till, är en renovering av förlossningsavdelningen.
– Den byggdes på 1940-talet och har inte renoverats sedan dess. Det är som att komma in i en rivningskåk och där ligger kvinnor och föder barn. Självklart är det bättre än att föda på ett jordgolv, men det behöver renoveras eller byggas nytt. Det kommer kosta några miljoner, men det handlar inte om några jättesummor. Det måste gå att lösa.

10 procent av världens förlossningar går så smidigt att man inte behöver en kunnig person vid sin sida. Det innebär att 90 procent behöver en hjälpande hand.

– Det finns sådana klyftor, sådana enorma skillnader. Om jag inte hade fött min första son på ett sjukhus, så hade både han och jag dött. Han fastnade och hade inte kommit ut utan ett akut kejsarsnitt. Därför blev mötet med mammorna på Nkinga en sån käftsmäll för mig. Tänk att jag hade möjlighet att få föda på sjukhus, det är verkligen inget att ta för självklart.

– Jag minns att min andra förlossning gick så snabbt att jag inte hann få någon epidural, men jag fick lustgas. De här kvinnorna får ingen bedövning alls, ändå hörs inte ett skrik. Det är helt tyst på avdelningen, säger Carin.
Hon minns själv alla ljud som kom ur hennes mun när hon födde och skrattar till.
– Jag blev chockad själv, jag lät ju som en brunstig älg.

Carin berättar om den 19-åriga kvinnan hon mötte som just hade fått sitt femte barn. De tidigare hade fötts i hemmet och inte överlevt, men det femte barnet föddes med kejsarsnitt i trygghet på Nkinga och överlevde.
– Barnet var så litet att man kunde hålla det i ena handen. Mamman satt bara och tittade på det. Det var så fint!

Stor känsla av hopp

Men även om medlen är knappa så är det tydligt för Carin att de som jobbar på Nkinga har stora visioner och högt satta mål. Atmosfären präglas av en djup känsla av hopp. Och kanske fick Carin med sig en dos av källan till hoppet, när hon följde med personalen till deras morgonbön.

– Under samlingen pratade de dels om praktiska saker, men de pratade också om sin drivkraft och om vilken skillnad de gör. Efteråt stod alla och bad och sjöng, det har jag aldrig varit med om förut. Det var så coolt. Jag blev avundsjuk på dem som har en så stark tro på något, och deras gemenskap. Och detta gör de varje morgon. Det är så inspirerande att se personalen, hur de brinner för det de gör. De är där av en anledning, det är inte bara ett jobb de går till, utan ett kall.

Det verkar ha hänt mycket inom dig under resan?
– Ja, och jag försöker hålla kvar insikten om hur skört livet är även fast man så lätt kommer in i sin egen vardag igen. Fast ens egna problem i förhållande till det vi sett, är ju ingenting. Samtidigt lever man där man är. Men jag kommer ha med mig de här nya insikterna för resten av livet, hur bra vi har det och vilken skillnad det är mellan här och där.

Kramade mina barn hårt

Hur var det att landa hemma igen?
– Det första jag gjorde var att krama mina barn väldigt hårt, men det tog några dagar att landa. Det var så mycket att ta in. Jag kände mig känslomässigt dränerad och uttorkad efter alla tårar jag hade gråtit. Jag kunde heller inte riktigt berätta om allt jag upplevt på en gång utan smälte det först några dagar innan jag började visa bilder som jag beskrev.

Direkt efter hemkomsten från Tanzania stod Carin och tittade på sin sons fotbollsmatch när hon började samtala med en annan mamma om vad hon precis hade upplevt.

– Jag berättade om min resa och hon sa på en gång att hon ville vara med och skänka pengar. Och där, på studs, donerade hon 3000 euro, alltså 33 000 kronor. Hon berättade att deras familj brukar donera mycket och nu hade de en pott över. Jag frågade om hon förstod vad hon just hade gjort, att hon hade hjälpt runt 200 kvinnor till en säker förlossning.

Och Carins budskap till andra som vill bidra är glasklart.
– Varje krona räknas. Varje krona gör skillnad. Jag hoppas att människor förstår det. Ibland kan man känna som månadsgivare att ”Jag har inte råd att ge mer än 50 kronor”, men varje öre är värdefullt.

 

Är du intresserad att stötta vårt långsiktiga arbete som månadsgivare? Läs mer via länken och få Carin och Vivis välkomstgåva när du blir månadsgivare. 

BLI MÅNADSGIVARE IDAG!