Läkarmissionens insatser i krigets Kongo

Läs Bruno Kitokos berättelse om att hålla ihop när allt faller.

"Jag är född i Goma, i östra Kongo. Genom åren har jag sett mycket krig, lidande och stora flyktingströmmar – men detta var det värsta jag upplevt. När M23-rebellerna intog staden förändrades allt. Mitt hus ligger bara 200 meter från det enda berget i Goma, där striderna var som värst. Från mitt fönster såg jag kulregn, kaos och död. Det var som en film. På söndagskvällen fick jag ett samtal: ”Staden är tagen.” Under hela natten hörde jag konstant skottlossning. Två dagar senare var jag tvungen att gå ut för att köpa mat till familjen. Då såg jag kroppar överallt, civila och militärer. Min kropp har reagerat på ett sätt jag inte känner igen. Jag har fortfarande svårt att sova och huvudvärken är ständig. Men jag vet att jag måste agera, för det är så många människor i nöd. Det alla behöver mest är fred, men det är större än vad jag ensam kan påverka.

Kampen fortsätter trots krisen

Tillsammans med min fru och våra tre döttrar lyckades vi ta oss över gränsen till Rwanda. Därifrån koordinerar jag nu vårt arbete, medan vårt team fortfarande är kvar i Goma. Kyeshero- och Panzisjukhuset fortsätter att ta emot patienter trots akut brist på el, vatten, mediciner och blod. Internet är nere, bankerna är stängda och det finns inga kontanter att få tag på. Ändå ger vår personal inte upp, utan jobbar dygnet runt och improviserar lösningar varje dag. Vi har lyckats få in diesel till elaggregaten samt blod, mat och mediciner – tack vare våra kontakter, vår uthållighet och vårt mod. Till en början fick vi tanka ambulanserna och köpa säckar med ris på krita. Allt detta hade varit omöjligt utan det starka nätverk vi byggt tillsammans med våra lokala partners, som CEPAC.

Att registrera varje människa som föds handlar inte om statistik, utan om rättigheter. Här registreras en mamma och ett nyfött barn på Kyesherosjukhuset.

Det är svårt att fly när man saknar dokument. Det är med registreringen allt börjar, att varje människa räknas.”

Digital födelseregistrering räddar liv

Sjukhuset har satt upp tält utanför byggnaden för att kunna ta emot alla skadade. Den största bristen är fortfarande mediciner. Eftersom patienterna saknar pengar kan sjukhuset inte köpa nytt. Dessutom är kostnaden hög för att driva elaggregat med diesel. Samtidigt har krisen visat hur avgörande digitaliseringen är – inte minst i flykt. När människor tvingades lämna sina hem och fly till Rwanda under striderna var det många som hade stora problem, eftersom de saknade dokument på sina barn. Om du inte är registrerad har du svårt att få vård, vaccin och skydd.

Det långvariga kriget i Kongo har gjort landet instabilt, och att samla information om människor på flykt är en stor utmaning. Sedan 2018 har vi trots detta arbetat med digital födelseregistrering på fem sjukhus i Kivu-provinsen, och mer än 49 000 barn har registrerats med namn, födelsedatum, kontaktuppgifter och hälsostatus. Tack vare systemet kan vi skicka sms-påminnelser om vaccinationer till föräldrarna. Familjer på flykt kan vi ändå nå med erbjudanden om vaccination i flyktingläger. När barnen vaccineras skannas både barnens identitet och vaccinet med en läsplatta. På så sätt vet vi exakt vad som har givits och kan hålla koll på vaccinförrådet. Utmaningen är internetuppkopplingen, men annars behövs inte mycket mer än en läsplatta och internet för att samla in data. Det är en enkel sak att göra, men som har en enorm påverkan.

Sårade och skadade fortsätter att strömma in till Kyesherosjukhuset i Goma, där rebellerna M23 har tagit över staden.

Varje barn förtjänar en chans

Att samla in data handlar inte om statistik – utan om att varje barn ska få en rättvis chans. När vi vet vilka barn som fötts, var de finns och vad de behöver, kan vi rikta våra insatser och rädda liv. De 480 000 människor som under tre års tid bott i flyktinglägren runt Goma har nu tvingats återvända till sina byar, eftersom rebellerna bränt ner lägren. De återvänder utan någon plan, till byar som också har förstörts och där det saknas vårdinrättningar, skolor och mat. Utmaningarna är så många, eftersom de humanitära behoven är så extremt stora. Varje morgon vaknar du upp till problem vart du än vänder dig, eftersom nöden finns överallt. Jag vet att jag inte kan hjälpa alla. Men när jag ser hur våra medarbetare kämpar, utan vila och med hela sina hjärtan och när jag ser att människor blir hjälpta, då vet jag att det här arbetet gör skillnad.”