Ebola väntar inte på fred

Det pågående ebolautbrottet i DR Kongo är det största som någonsin registrerats i landet. Kampen mot viruset sker mitt i en väpnad konflikt, med svårframkomliga vägar och hot från rebellgrupper. Dessutom saknas ännu ett godkänt vaccin. Läkarmissionen finns på plats för att stoppa den dödliga smittan.

Vägen mellan staden Goma i östra Demokratiska Republiken Kongo och Pinga sjukhus, som Läkarmissionen stöder, är ungefär 14 mil lång. Enligt Google Maps tar resan knappt åtta timmar. Men verkligheten ser annorlunda ut.

De första åtta milen går att köra med bil, sedan blir det betydligt svårare. Av de återstående 56 kilometrarna är bara elva framkomliga med bil, trots att Land Cruisern är fyrhjulsdriven. Regnet har förstört vägarna och transporten med livsnödvändig skyddsutrustning, hygienmaterial och mediciner tog istället hela tre veckor.

– Säkerhetsläget gör transporten ännu svårare. Delar av Walikale-territoriet kontrolleras av rebellgruppen M23, medan olika Wazalendo-miliser, som strider på regeringssidan mot M23, finns i andra delar, säger Bruno Kitoko, Läkarmissionens landchef i DR Kongo.

I detta område är det rebellgrupperna som dominerar och upprättar vägspärrar med en till två mils mellanrum. Trots att Läkarmissionens lastbil är profilerad med FN och Läkarmissionens loggor blir man stoppad gång på gång, och tvingas packa ur all last för kontroll. Vid vissa byar måste transporten stanna tills vägen framåt är kontrollerad.

– När de säger så, talar de inte om vägens skick, utan om säkerheten, säger Bruno.

Materialet som ska skydda vårdpersonal och patienter har nu nått fram. Men de tre veckorna på vägen visar vad konflikten och den dåliga infrastrukturen kan innebära när ett smittsamt virus ska stoppas snabbt.

Vårdbehoven är stora på Pinga sjukhus

PÅ PINGA SJUKHUS är ebola bara en av flera svåra utmaningar. Fattigdomen i den isolerade provinsen är utbredd och situationen beskrivs som närmast outhärdlig, med människor som är i stort behov av humanitärt stöd.

– Vi tar emot skadade civila och militär personal som sårats vid frontlinjen, liksom personer som utsatts för sexuellt våld. Många kvinnor kommer också hit för att föda med kejsarsnitt, bland dem mycket unga kvinnor som blivit gravida efter övergrepp och är i stort behov av både vård och stöd, berättar Erasto V Ngulu Ndibito, administrativ chef på Pinga sjukhus.

Sjukhuset lider brist på det mesta: kirurgisk utrustning, vårdplatser och läkemedel. Och nu måste personalen dessutom skydda patienter och kollegor mot ebola.

Bruno beskriver situationen i den hårdast drabbade provinsen, Ituri, där människor under många år levt med våld och återkommande attacker. Nu har situationen eskalerat, berättar han, och beskriver hur människor tvingats se delar av, eller hela sin familj dödas. För den som förlorat allt, och inte längre har något kvar, kan hotet om ebola bli svårt att ta in.

– Människor som befinner sig mitt i konflikten lider av så många problem. De har tvingats utstå så mycket att ett dödligt virus inte är något som kan skrämma dem, tyvärr. De har inte tid att tänka på konsekvenserna av ebola också, säger Bruno.

Ebolautbrottet försvåras av konflikten

Det pågående utbrottet, orsakat av Bundibugyo-viruset, är DR Kongos 17:e ebolautbrott sedan viruset upptäcktes 1976 och har nu utvecklats till det största som någonsin registrerats i landet. Med den stora skillnaden att det, denna gång, inte finns något godkänt vaccin eller någon specifik behandling mot viruset.

DEN 19 OKTOBER hade över 4 600 personer dött av viruset. Myndigheterna i landet fortsätter att genomföra omfattande insatser i samarbete med WHO och partnerorganisationer. Fler behandlingscenter etableras och vårdpersonal utbildas, men konflikten gör arbetet svårt.

Attacker mot vårdinrättningar har hindrat insatsteam från att nå fram och fått människor att tveka inför att söka vård. När övervakning och smittspårning störs kan nya fall förbli oupptäckta och smittkedjorna fortsätter.

Dödligheten för denna variant ligger omkring 50 procent, men när människor med ebola inte har tillgång till behandling kan den stiga till så mycket som 90 procent. När WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus besökte Bunia i maj vid utbrottet var han mycket bekymrad:

– Det här är redan det näst största ebolautbrottet som någonsin registrerats, och det sprids snabbare än något tidigare utbrott. Varje dödsfall är ett tecken på en smittkedja som vi ännu inte har hittat. Så länge inte varje smittkedja bryts fortsätter utbrottet och risken stannar inte vid DR Kongos gränser.

Vårdpersonalen är särskilt utsatt

FÖR VÅRDPERSONALEN är risken särskilt stor. Ebola sprids genom direktkontakt med blod och andra kroppsvätskor från en smittad person. En patient som kommer till ett sjukhus med feber, huvudvärk och trötthet kan dessutom vara svår att skilja från någon som har exempelvis malaria innan provsvar finns. Tyvärr är detta en situation som Läkarmissionen har mött tidigare.

Ebola drabbar hela familjer. Under utbrottet i Liberia 2014 vårdades 22-åriga Youngor Davis tillsammans med sin bror på en ebolaklinik i Bomi. Deras syster hade redan dött i sjukdomen och ytterligare en familjemedlem kämpade mot smittan.

Erfarenheter från Liberia 2014

Hösten 2014 stod Francis Forndia mitt i det största ebolautbrott världen dittills hade upplevt. Han var då administrativ chef på Foya-Borma-sjukhuset i Liberia, nära gränsen mot Guinea och Sierra Leone. När ebolan kom saknade personalen till och med skyddshandskar.

För att minska risken att själva bli smittade fick sjuksköterskorna stå på avstånd och be patienterna att själva ta tempen, gapa och spärra upp ögonen så att man kunde försöka bedöma om de hade ebola. Samtidigt som den livsfarliga smittan spreds fortsatte sjukhuset att ta emot patienter med andra vårdbehov, förlösa kvinnor och genomföra operationer.

– Så fort man kände sig lite trött och förkyld blev man rädd. Är det min tur nu? Men om jag dör så gör jag det för en bra sak, för att stoppa en epidemi, sa Francis Forndia.

Sjukhuset höll öppet trots förlusterna

När en sjuksköterska själv smittades och dog, efter att ha vårdat en patient, förändrades situationen.

– Det var en väldigt omtyckt sjuksköterska som brydde sig mycket om patienterna. När han dog, den första i min personal, ville jag säga upp mig. Jag kunde inte sova och jag förstod att det här är allvar, berättar Francis.

Under utbrottet förlorade Francis fem av sina medarbetare. Trots sorg och fruktan fortsatte sjukhuset att hålla öppet. Alternativet var att människor skulle dö av andra sjukdomar och att kvinnor inte skulle ha någonstans att föda sina barn. Med stöd från bland andra Läkarmissionens givare kunde sjukhuset köpa in handskar, skyddskläder och klorin.

Men kampen handlade inte bara om vad som fanns inne på sjukhuset. Människor behövde också förstå hur ebola smittade och varför gamla vanor plötsligt kunde innebära livsfara. Motorcyklar köptes in för att snabbt kunna sprida information långt ute i byarna. Människor fick på så sätt kunskap om hur smittan spreds och hur rutiner för begravningar behövde ändras.

Ebola i en konfliktzon i DR Kongo

Fyra år senare drabbades DR Kongo av ett nytt stort ebolautbrott. Men denna gång pågick kampen mot viruset för första gången samtidigt som en väpnad konflikt. Beni i östra Kongo var då utbrottets epicentrum.

Ebolafallen hade börjat minska under hösten 2019, men nya våldsutbrott gjorde att arbetet periodvis fick stoppas. Svårtillgängliga smittohärdar, människor i ständig rörelse och en utbredd misstro mot myndigheter och internationella hjälporganisationer gjorde arbetet ännu svårare.

Läkarmissionens lokala partner, Hope in Action, arbetade mitt i utbrottet. Lokala organisationer har en särskild möjlighet att nå fram eftersom de känner människorna och området och finns på plats före, under och efter de internationella insatserna.

– Lokalbefolkningen, och inte minst kyrkorna, är en förutsättning för att vi ska kunna nå ut även när säkerhetsläget är dåligt, sa Hope in Actions nationella koordinator Banyene Bulere.

Beni, Kongo 2019. Två sjuksköterskor kontrollerar en patients värden. Ännu en ebolapatient har överlevt. Men kvinnan är ett undantag.

Konflikten försvårar säkra begravningar

Konflikten påverkade också mycket konkret möjligheten att stoppa smittan. Vid ett tillfälle hade ett lokalt begravningsteam två kroppar att begrava. Men den ena kroppen kunde de inte hämta på grund av säkerhetsskäl.

Samtidigt måste varje person som misstänktes ha dött av ebola hanteras med strikta skyddsåtgärder. Familjer behövde acceptera att vanliga begravningstraditioner inte längre kunde följas. Istället för att den döde ligger kvar i hemmet i flera dagar, så att människor kommer och tar avsked, skulle nu kroppen brännas av sjukhuset, långt ifrån hemmet.

Varje smittkedja måste brytas

När WHO sammanfattade utbrottet 2018–2020 blev en sak tydlig: Att bekämpa ebola i en konfliktzon kräver betydligt mer än ett behandlingscenter. Misstänkta fall måste hittas snabbt och testas. Den som smittats behöver isoleras och få vård.

Därefter måste alla som kan ha haft kontakt med personen identifieras och följas under 21 dagar, som är den längsta inkubationstiden för ebola. En enda bekräftad smittad person kunde innebära att uppemot 200 personer behövde spåras: direkta kontakter, deras kontakter och ytterligare ett led.

När utbrottet var som mest intensivt hanterades upp till 6 000 varningar om misstänkta fall varje dag. I en konfliktzon blir det arbetet ännu svårare eftersom människor är i rörelse, vissa områden är svåra eller farliga att nå och våld kan tvinga smittbekämpningen att avbrytas.

Vaccin och lokalt förtroende

Under det förra utbrottet fanns ytterligare ett viktigt verktyg. Mer än 300 000 människor vaccinerades mot ebola och det blev en viktig del i arbetet med att bryta smittkedjorna. Den möjligheten ser annorlunda ut i dag, då det ännu inte finns något godkänt vaccin mot den aktuella varianten av viruset.

Utöver vaccin är det avgörande att insatsen accepteras av människorna som berörs. Under utbrottet deltog tusentals lokala medarbetare i arbetet. Människor i de drabbade områdena bidrog med lokalkännedom, hjälpte till att kartlägga samhällen och förklarade lokala traditioner för dem som arbetade med insatsen.

Det gjorde det lättare att nå människor med information om bland annat behandling och vaccination. Samtidigt utsattes sjukvården för hundratals attacker under det nästan två år långa utbrottet.

Ebolautbrottet i Västafrika 2014–2016 var det största i världens historia. Här förbereder personalen en avliden person inför begravningen i Liberias huvudstad Monrovia.

Läkarmissionens insatser vid fem sjukhus

Vid det pågående utbrottet i östra DR Kongo arbetar Läkarmissionen med förebyggande insatser vid fem sjukhus i provinserna Nord- och Sydkivu, däribland Pinga sjukhus och Kyesherosjukhuset i Goma. Där har handtvättsstationer satts upp, vårdpersonal får skyddsutrustning, utbildning och sjukhusen får stöd för att kunna upptäcka misstänkta fall tidigt.

– Det här skyddar både oss som arbetar inom vården och patienterna på sjukhuset, men behoven är fortfarande enorma, säger Dr Fabrice Bishenge, medicinsk chef vid Kyesherosjukhuset.

Kyrkorna når ut med livsviktig information

Precis som under tidigare utbrott är kyrkorna i området en viktig del av arbetet.

– De har ett starkt förtroende bland människor och når ut genom sina nätverk av skolor, vårdinrättningar och lokala ledare. De kan snabbt sprida livsviktig information, bemöta rädsla och bidra till att förhindra smittspridning. I områden där konflikter, flykt och misstro försvårar arbetet fungerar kyrkorna ofta som en bro mellan lokalbefolkningen och hjälporganisationerna. De finns på plats före, under och efter kriserna, säger Bruno Kitoko.

Även WHO:s generaldirektör menar att det lokala engagemanget är avgörande.

– Det är lokalsamhällets delaktighet och ansvarstagande som kommer att få ett slut på det här utbrottet, sa Tedros Adhanom Ghebreyesus.

Arbetet fortsätter efter ebola

Men även om ebolautbrottet får ett slut, fortsätter kriget och den humanitära krisen att prägla människors liv i DR Kongo. Bruno berättar hur människor har beskrivit sin situation för honom:

– Med ebola kan vi dö, utan ebola håller vi redan på att dö.

Det är också därför Läkarmissionens arbete inte stannar vid att bekämpa ebola. Arbetet fortsätter för att ge människor vård, mat och trygghet, även efter att det sista ebolafallet har rapporterats.