Faith Kakembos omvälvande resa

Att bli förälder är ett av livets stora under. Faith Kakembos son Oliver föddes för två år sedan. Efter månader av kontroller på specialistmödravård kom han ut, lyfte huvudet och tittade henne rakt in i ögonen. Ett svindlande ansvar. Faith är glad över att vara mamma. Och att ha en mamma.

Vi träffas i Faiths föräldrahem i Jönköping. Förskolan är stängd, mormor och morfar har tagit hand om sonen på förmiddagen. Oliver känner sig hemma här, han och mormor har suttit och pysslat men så snart Faith visar sig i dörren hoppar han upp och tjuter: Mamma.

– Min mamma är min stora förebild, säger Faith. Hon är varm och inkännande. Jag har alltid känt mig älskad och sedd. Det känns fantastiskt att mina föräldrar också vill vara involverade i min sons liv. Faith hann bli 37 år innan hon blev gravid. Inledningen vara dramatisk.

– Jag mådde väldigt illa i början. Jag ringde till barnmorskan och sa att jag behövde något mot illamående. Hon var rätt oförstående, till slut var jag tvungen att säga att jag skulle stå på scen i Melodifestivalen om bara två dagar. Faith fick sin medicin och fortsättningen av graviditeten blev betydligt lugnare. Men eftersom mödravården i Sverige inte lämnar något åt slumpen skrevs Faith in på specialistmödravård för att gå på extra kontroller, då man i något skede misstänkt tillväxthämning. I Faith fall var det dock en onödig insats.

– Oliver vägde 4,2 kilo och var 53 centimeter lång då han föddes. En praktbaby.

Från operationssal till småbarnsliv

Faith säger att den första tiden som mamma var omvälvande. Hon som är utbildad anestesisjuksköterska, var van att jobba i en steril miljö, i en operationssal där alla visste vad de skulle göra. Hon var fullständigt fokuserad och hade full kontroll över allt som hände. Nu stod hon inför uppgiften att ta hand om ett litet liv som anlänt utan instruktionsbok.

– Om det är något som skulle förbättras inom förlossningsvården i Sverige så är det tiden efter att barnet är fött. Det talas nästan ingenting om det, medan kontrollen innan barnets födelse är rigorös. De flesta som känner igen Faith Kakembos namn förknippar henne med Melodifestivalen eller med Sånger för Livet. I flera år har hon gett konserter tillsammans med pianisten Anna Lennartsson till förmån för Läkarmissionen. Att hon är sjuksköterska väcker alltid en viss uppmärksamhet när hon jobbar med musiker. Den första gången hon deltog i Melodifestivalen blev hon faktiskt headhuntad. Något extremt ovanligt. Tv-producent Karin Gunnarsson hade säkert inte förväntat sig att få luren i örat då hon ringde och meddelade att hon önskade se Faith i uttagningen till Eurovision Song Contest.

– Hon ringde mitt under ett arbetspass och jag sa att jag inte hade tid att prata. Hon fick ringa senare.

Faith med pianisten Anna Lennartsson på konsert för Läkarmissionen.

En vilja att göra skillnad

Händelsen illustrerar Faiths personlighet. Hon är jordnära, pragmatisk, osentimental. Hon fokuserar på sin uppgift. Ska hon göra något vill hon göra det bra. Eller som hon svarar på frågan om hon skulle vilja delta i Mello en gång till.

– Om det är rätt låt, om det är något som jag kan stå för resten av livet, då vill jag vara med. Något hon verkligen kan stå för är kampen för kvinnors och flickors rättigheter. Det har hon ärvt från sin mamma, precis som sitt yrkesval. Mamman har arbetat som distriktssjuksköterska, som pensionär ville hon göra något för kvinnorna i sitt hemland Uganda.

– Mamma hade en tomt i sin hemtrakt och ville göra något vettigt av den. När hon väl bestämde sig för att satsa på en skola för flickor har hon fått stöd och hjälp på de mest fantastiska sätt både här i Sverige och i Uganda. Faith räknar upp olika gåvor som föräldrarna fått ta del av, människor som velat bidra. Idag sköts det operativa arbetet helt av ugandier som bor på orten, skolan finansieras med en symbolisk skolavgift och stödet från föreningen, som Flavia, Faiths mamma grundat.

När Sverige blev hemma

När Samuel och Flavia flyttade till Sverige tillsammans med 1-åriga Faith i augusti 1986 lämnade de ett fattigt och ”Om det är något som skulle förbättras inom förlossningsvården i Sverige så är det tiden efter att barnet är fött.” oroshärjat Uganda. Men så har det inte alltid varit. På 60-talet hade Uganda samma BNP som Sverige. Föräldrarna växte upp i ett välmående land. De hade genuina utbildningar i bagaget. I Sverige var de redo att kasta sig in i ett krävande integrationsarbete. De jobbade strategiskt, tog reda på vad som behövdes för att kunna få jobba som lärare och som sjuksköterska och så gick de helhjärtat in för att lära sig svenska. Till sin hjälp hade de paret Gerda och K-G Boiardt och Anna-Greta Knutsson som anmält sig till Röda Korset för att bistå flyktingar som kom till Jönköping just då. De svenska kontaktpersonerna underlättade integrationsarbetet och de kunde också hjälpa dem när de vid fyra olika tillfällen hotades av utvisning. Utan den advokat som kontaktpersonerna skaffade skulle familjen antagligen aldrig blivit bofasta i Sverige.

– Jag minns dem som vänner, de tog ofta hand om mig och min syster. De blev den äldre generation som mina föräldrar saknade. Jag fick en svensk mormor.

Identitet och tillhörighet

På väggen i vardagsrummet hänger en inramad tidningsartikel. Den gjordes med pappa Samuel precis då de anlänt till Jönköping. Han är orolig över hur barnen ska tas emot i Sverige med sin annorlunda hudfärg och om de ska fjärmas från hemlandet när de blir äldre.

Idag kan pappa Samuel vara stolt över sina barn. En av döttrarna har jobbat i regeringskansliet, en har tävlat om att representera Sverige i Melodifestivalen. Svenskare än så kan det knappast bli. I julas var hela familjen tre veckor i Uganda. Faith ser det som att hon är extremt lyckligt lottad, hon har fått det bästa från två länder.