Linnéa Holm: Ärliga samtal om skam och ensamhet

Genom podden ”Surret” har Linnéa Holm och vännen Hanna Persson fått nästan 2 000 lyssnare att engagera sig som månadsgivare till Läkarmissionen. Resultatet av deras ärliga samtal visar tydligt att sårbarhet och gemenskap kan skapa verklig förändring, både här hemma och långt bort.

När Linnéa ”Nea” Holm blev tillfrågad om att starta en podd med sin nära vän Hanna ”Hanapee” Persson tvekade hon. Inte för att förtroendet mellan dem saknades, utan för att hennes självkänsla gjorde det.

– Jag tänkte; varför ska jag ta den platsen? Vad har jag att säga? Men det kom ur en tid i mitt liv när jag precis gått igenom bröstcancerbehandling samtidigt som jag väntade mitt första barn. Jag hade varit rädd för så mycket i mitt liv tidigare, och nu ville jag sluta vara rädd. Att starta podden var mitt sätt att våga och utmana mig själv.

Sedan 2021 har ”Surret” blivit en plattform som både underhåller och berör. Det är ett samtal mellan två bästa vänner, men främst ett samtal som många kvinnor kan känna igen sig i. Ämnena handlar om relationer, barn, vardagskaos och bråk. Men också om skam, skuld, psykisk hälsa, ensamhet och samhällsengagemang. Här får man som lyssnare bli bekräftad i sina egna erfarenheter och känsloliv.

– Många kvinnor bär på skam, särskilt kring moderskap och sitt utseende. När vi vågar doppa tån i det som ingen vågar säga, svämmar inkorgen över av meddelanden från våra lyssnare. Många är ganska ensamma idag, och saknar en nära vän. Det gäller även unga. Det finns ett stort behov av att inte känna sig ensam i det man går igenom och att dela med sig.

En unik gemenskap

Att vara så ärlig kräver mod. Nea berättar att det är få saker hon inte delar, så länge det inte skadar någon annan.

– Det bygger på att jag verkligen vill göra det här på riktigt och då behöver jag berätta om mitt liv. Det är en pratpodd och då måste man som lyssnare få komma nära mig. Att hon och Hanna känner varandra så väl gör att det finns en grund av trygghet och värme.

– Vi är ärliga med varandras brister, men på ett kärleksfullt sätt. Det hade inte blivit samma podd om vi bara strök varandra medhårs. Relationen till lyssnarna är unik. Nea beskriver det som en nästan osynlig gemenskap.

– I dag på lunchen kom en lyssnare fram till mig och sa: Hej! Du känner inte mig, men jag känner dig”. Det är en så fin komplimang att de känner att de vågar komma fram och prata, då förstår man hur nära vi faktiskt är våra lyssnare. Utanför poddstudion har det uppstått vänskap, Facebookgrupper, bokklubbar och till och med ett namn på lyssnarna: ”Surrisar”.

– När vi hade live-podd skrev en tjej på Facebook att hon inte hade någon att gå med. Direkt svarade andra: ”Kom och sitt med oss!”

Det är så fint. Att podden får leva vidare utanför sig själv är det finaste betyget. Det är också tydligt att ”Surret” lyckats med något få andra gör; att skapa förtroende. Det blev särskilt tydligt när podden inledde ett samarbete med Läkarmissionen – och 1 767 lyssnare valde att bli månadsgivare.

– Våra lyssnare är medvetna, politiska och engagerade. De säger ifrån om vi inte tänkt igenom något ordentligt. Därför är vi också extra stolta över just det här samarbetet.

Podden ”Surret” spelas in och sänds en gång i veckan. Det är ett samtal mellan de två vännerna Linnéa Holm och Hanna Persson.

Möten som berör

Tillsammans med Läkarmissionen reste Nea nyligen till Etiopien för att se arbetet på plats och kunna förmedla till sina lyssnare vart pengarna går. Där mötte hon flickor som räddats ur prostitution, barn som istället för att vara fast i barnarbete, får gå i skolan och unga människor som fått hjälp att ta sig ur sin utsatta situation.

– Det var en stark upplevelse. Jag var nervös innan. Dels för vad människor ska tycka, att det skulle handla om att jag försöker framställa mig som en god människa genom att åka dit. Men också vad det innebär att vara vit i det här sammanhanget, privilegiet man har. Men istället för att stänga in sig i obekvämhet valde Nea att möta den.

– Det är bra att bli kulturellt utsatt. Det är det mest lärorika och ödmjukande man kan vara med om. Därför är det viktigt att åka. Och lyssna.

Kontraster i Addis Abeba

Kontrasterna hon mötte gjorde starkt intryck. I Addis Abeba finns både moderna höghus, ”young professionals” som är på väg till sina arbeten och samtidigt barn som tvingas arbeta. I slummen såg hon flickor som fick utbildning till frisörer efter att ha räddats från prostitution. Hon besökte skolor där barn fick undervisning i några timmar varje dag, efter att organisationer förhandlat med deras arbetsgivare.

– Vi vet ju inte vad flickorna har varit med om, men man kan ju bara tänka sig. Vi besökte de små skjulen där de tar emot sina kunder, med bara en madrass på golvet och där ett fördraget draperi betyder upptaget.

– Det är så mörkt, men man ser också det konkreta: Förstår ni att era pengar går till att få en flicka fri, för att hon ska kunna få ett liv och bygga en framtid för sig själv. Det blir inte tydligare än så när jag sitter där med flickorna i soffan i det trygga hemmet som kallas Deborahhouse. Mycket av Neas drivkraft bottnar i att ha konfronterats med döden i ung ålder. När hon fick sin cancerdiagnos var hon gravid med sitt första barn.

– Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva att se mitt barn börja skolan. Men det gör jag nu. Och det är så starkt. När jag ser tillbaka på de här sex åren, så kan jag se att den här erfarenheten skulle jag absolut inte vilja vara utan. Den har förändrat mig. Jag oroar mig mindre, och uppskattar livets små stunder mer.

Engagemanget och hoppet Nea fick uppleva under sin resa i Etiopien tog hon med hem till sina poddlyssnare.

Alla barn är allas barn

Nea är ödmjuk inför sin roll. Hon vet att plattformen är ett privilegium, men också ett ansvar.

– Jag har inte så mycket att bidra med, förutom just den här plattformen. Men jag vill använda den på rätt sätt. Med minskat svenskt och amerikanskt bistånd och pågående, bortglömda kriser i världen menar hon att det personliga engagemanget är viktigare än någonsin.

– Alla barn är allas barn. Och ingen är fri förrän alla är fria, så är det bara. Men engagemanget och hoppet jag fick uppleva under min resa med Läkarmissionen till Etiopien tog jag med mig hem.