Luul kämpar för omskurna kvinnors rätt i Sverige
Könsstympning skadar mer än kroppen, den bryter självkänslan och tilliten. Luul berättar om sin egen bakgrund och om hur hon startade Existera för att ge kvinnor stöd, en röst och möjlighet att läka.
”Man stympar inte bara ett könsorgan, utan hela flickans jag, hennes självkänsla och tillit till andra. Läkandet många efterfrågar är inte det fysiska i första hand, utan det för själen.”
Jag är född i Kenya och kom till Sverige när jag var åtta år, men mina föräldrar är ursprungligen från Somalia. Jag tillhör de ovanliga två procenten av kvinnor från Somalia som inte är könsstympade. Min mormor var en överlevare som tidigt valde att kämpa för att min mamma och moster skulle slippa samma trauma. På den tiden var könsstympning inte olagligt, och utifrån de starka kollektiva värderingarna så var det ett ovanligt beslut.En dag när min mormor var på jobbet, blev både min mamma och moster könsstympade av några släktingar, utan hennes vetskap. För min mormor var detta ett obeskrivligt svek. Hon packade sina saker, flyttade och bröt helt med sin släkt – ett val som gjorde henne väldigt ensam.
Arvet av trauma
Min mamma hade utsatts för den grövsta formen av könsstympning, där även blygdläpparna sys ihop. Och min mormor har berättat hur svårt det var att få någon läkare att vilja utföra en operation som öppnade henne, trots att hon betalade väldigt mycket pengar. När jag föddes, var hon väldigt beskyddande och vaksam. Hennes släktingar fick aldrig träffa oss, och som liten förstod jag inte varför.
Innan vi flyttade till Sverige hörde jag ett samtal mellan min mormor och mamma. ”Om jag får reda på att ni har könsstympat Juul, kommer jag personligen att ringa polisen och anmäla er – för i Sverige är det olagligt.” Hon ville vara helt säker, eftersom hon visste hur stark traditionen var och inte litade på min pappa, trots att han var emot könsstympning.
Det jag har lärt mig är att man som kvinna antingen tar avstånd från sedvänjan och förlorar kontakten med sin släkt, eller som i min mammas fall, lägger locket på. Många klarar inte av att ta ställning, eftersom man då behöver bearbeta sitt eget trauma. Är man inte van vid att prata känslor i en kultur, så är det ännu svårare. Man stympar inte bara ett könsorgan, utan hela flickans jag; hennes självkänsla, tillit till andra. Förutom ett trauma, ger man henne även skam och skuld som i min mammas fall, för att hon inte lyckades skydda sig själv eller sin syster.
Könsstympningens konsekvenser
Först i gymnasiet började jag lära känna andra somaliska tjejer. Jag längtade efter tillhörighet och försökte verkligen bli en del av deras gemenskap. En av mina vänner var alltid arg och hamnade ständigt i konflikter. Hon berättade att det alltid ”exploderade” i henne, det fanns bara ilska. Varje månad var hon alltid hemma från skolan. Hon berättade att hon alltid var sjuk när hon hade mens. Hon var könsstympad, i hopsydd och berättade om sina ständiga smärtor och hur blodet inte kom ut vid menstruationen och hon hade svårt att kissa. När jag berättade att jag inte var stympad alls, trodde hon att jag ljög. ”Alla” flickor från Somalia är könsstympade, sa hon. Till slut lyckades jag övertyga henne att söka hjälp. Men hon var livrädd. Läkaren berättade att min vän inte var skyldig att berätta för sina föräldrar. Hon gjorde en operation som förändrade hennes
liv. Smärtan försvann och hon kunde för första gången menstruera och kissa som vanligt. ”Hela mitt liv är förändrat. Jag är inte arg längre och för första gången i mitt liv har jag kunnat gråta och känna känslor.” Hela hennes mående var till stor del kopplad till könsstympningen. Hon var 16 år, hade levt i Sverige nästan hela sitt liv, men aldrig fått råd eller hjälp av någon vuxen som hade agerat, funderat eller reflekterat över hennes beteende överhuvudtaget.
Att ge kvinnor en röst
Det var där mitt engagemang började. Unga tjejers rop på hjälp. Det fanns ingen organisation de kunde vända sig till eller något stöd kring hur man bearbetar sitt trauma kring könsstympning. Min tanke var att engagera mig i en befintlig organisation som arbetade med de här frågorna, men jag insåg att det inte fanns någon. Därför startade jag Existera 2015, för att skapa ett tryggt samtalsrum där kvinnor kunde dela sina erfarenheter, få råd och stöd och reflektera över sitt trauma.
Könsstympning handlar ju om att i tidig ålder kontrollera kvinnans sexualitet. Och man tror verkligen att man gör kvinnan en tjänst. Även om familjerna inte har tänkt könsstympa sina döttrar, så blir flickorna oftast tvingade när de hälsar på i sitt hemland av släktingar. Det alla kvinnor säger är att männen är roten till detta, eftersom de vägrar att gifta sig med en kvinna som inte är könsstympad. Könsstympningen är en garant för att hon är oskuld. Det är en kamp som behöver föras bland kvinnorna men också bland männen. Min pappa stöttar mig i att könsstympning är ett fruktansvärt övergrepp. Han har sett sina systers lidande, och när en av hans systrar dog av att hon förblödde när hon könsstympats.
Synliggöra det osynliga
Det första steget är att börja prata om det, för i en tystnadskultur är det så det måste börja. Först måste man börja tala om sig själv och vad man varit utsatt för, därefter kan man ta ställning. Vi har stödgrupper för kvinnor i Järva, Skärholmen, Vällingby och Göteborg. Vi har också telefonjour, där vi ger stöd och råd till kvinnor från hela landet. Vid varje träff kommer det mellan 30-40 kvinnor. De har aldrig talat om denna sorg med någon. De känner sig osynliga med sitt lidande och sin smärta och det svek de utsatts för. ”Jag kände mig våldtagen”, berättar många. Läkandet många efterfrågar är inte det fysiska i första hand, utan för själen.
Det sexuella våldet som könsstympning innebär måste synliggöras. Det bor 68 000 överlevare i Sverige, och mörkertalet är stort. Mellan 12 000 och 23 000 flickor riskerar fortfarande att utsättas. Men trots detta nämns könsstympning knappt i debatten om sexuellt våld.
När jag startade Existera 2015 arbetade jag ideellt i fyra år, innan vi fick stöd. Nu har vi bidrag till att bedriva verksamheten till årets slut, sedan får vi se hur det blir.
Målet för överlevare är att ta tillbaka sina liv, att kunna leva med sig själva och få upprättelse. Det andra målet är att männen tar kampen med oss. Och det viktigaste målet är att könsstympning helt upphör.