Kåre pantar tomburkar för utsatta kvinnor
I Kalmar har Kåre på egen hand gjort det till sin mission att stödja utsatta och hemlösa kvinnor. Med cykel, pantburkar och en stark vilja har han under sex år samlat in hundratusentals kronor till Kvinnojouren och Stadsmissionen och samtidigt skapat ett engagemang som inspirerat hela staden.
”Jag driver min fråga så hårt, att stå upp för utsatta och hemlösa kvinnor här i Kalmar. Frågar du kommunen så har vi fem hemlösa och frågar du organisationer så har vi nästan 60 stycken. Jag cyklar och cyklar och cyklar, försöker påverka och lägger ut inlägg på Facebook varje dag. Det är vad som håller det vid liv, tror jag.
Det är en ren slump att det här började ska du veta. Hustrun och jag gick en promenad en dag när det kom en plastkasse farande i luften som jag fångade upp. Jag hade tänkt slänga den i nästa papperskorg vi passerade, men innan jag hann dit så hade jag plockat upp tre tomburkar från den stunden började jag samla. När det började lukta för mycket gammal öl i källaren hade jag pantburkar värda över 1800 kronor. Jag bestämde mig för att skänka pengarna till Kvinnojouren, för deras arbete känner alla till. Sedan dess har det bara rullat på.
Cyklande engagemang
Det började den 25 januari 2019. Men engagemanget att stå upp för utsatta har jag alltid haft, mest i ord och genom politiken. Jag gav Frälsningsarmén en peng i pottan till jul, men så mycket mer har jag faktiskt inte gjort tidigare. Men när jag började samla pant insåg jag att jag hittat en nisch där jag verkligen kunde göra skillnad på allvar. Nu skänker jag alla pantpengar till Kvinnojouren och Stadsmissionen, växelvis. I måndags lämnade jag 10 500 kronor till Stadsmissionen, och redan nu har ytterligare 3300 kronor kommit in.
Jag cyklar två varv runt stan varje dag. Har jag missat någon dag, är det för att jag varit sjuk. Varje runda tar en timma och 15 minuter. Häromdagen tog hockeyklubben i Kalmar kontakt med mig. Det är så det funkar, sponsorer tar kontakt med mig och undrar om jag vill ha panten till Kvinnojouren – och det är klart jag vill! Dataföretag är kopiösa Nocco- och Cola-drickare, det har jag lärt mig! När de hör av sig kan det ibland stå tolv stora säckar med pant utanför. Så många säckar får inte plats i min lilla bil. Då får jag köra flera vändor.
Mot en halv miljon
I början blängde folk på mig, då trodde de att jag var en suspekt typ som levde i containrar och så där. Idag vet tusentals Kalmarbor vem jag är.
Jag ser ju sällan mottagarna av mina bidrag, men jag har fått en vänkrets som är enorm under de här åren. Jag pantar mina burkar manuellt, bara för att få kvitton från automaten som jag kan redovisa och lägga ut på FB så att alla kan se hur mycket som kommit in och vart pengarna går. Du anar inte hur många mail jag får av kvinnor som har råkat illa ut i den här stan. När jag delar deras historia på Facebook rasslar det till i insamlingen, kan jag lova.
Jag har jobbat till sjöss, men när jag fick familj började jag på verkstadsgolvet som montör. Så jag är bara knegare.
Jag har världens snällaste hustru som gör lika mycket som jag för att hjälpa människor. Men innan jag kom på idén med att panta, så promenerade vi 10.000 steg om dagen hon och jag. Men det har vi inte gjort sen dess. Det är sex år sedan. I år fyller jag 80 år och då
har jag lovat att sluta cykla och gå promenader med henne, när jag når en halv miljon. I den här takten så är jag i mål redan i februari. Nu är jag uppe 483.000 drygt.
Glädjen i att ge
Det bästa med detta är att jag fått ett så enormt stöd. Du ska se min lista över mina sponsorer, den är fullständigt makalös, och så många vänner jag har fått! Nu känner jag 100-tals. Även om jag slutar cykla, så kommer jag inte sluta min verksamhet. Jag kommer fortsätta att hämta panten från alla företag och sponsorer med bilen.
Det roligaste jag vet, är ju att gå ner med pengar till Kvinnojouren eller Stadsmissionen. Jag känner en glädje över det här, tveklöst. Att sluta engagera mig politiskt eller på annat sätt, kommer jag inte göra förrän den dag huvudet slutar fungera. Jag ser ju att det finns så mycket skit i samhället som vi skulle kunna snygga till. Mina pengar har ju inte gjort ett skvatt mer än för de kvinnor som jag hjälpt med flyttstädningar eller spis eller pengar till en ny säng. Det har hjälp dem för stunden, men i det stora så är det ju ingenting. En halv mille, är ju ingenting. Här ska ju samhället ta vid, är min åsikt. När jag visar på verkligheten som den faktiskt ser ut, så retar det makthavare. De tycker att det är bättre att ta hit en kändis och betala 1,2 miljoner för att den ska stå på stortorget och sjunga än att ge de pengarna till kvinnojouren. Det är så jag argumenterar och det går ju inte hem i de breda lagren, den saken är klar.
Jag hoppas, när jag lägger ner den här verksamheten, att människor fortsätter att skänka pengar till dessa utsatta. Jag är ju snart uträknad, man vet ju inte vilken dag det smäller alltså. Jag hoppas ändå att det ska bli en fortsättning på det här.”