Kattis Ahlström: Vad vill jag lämna efter mig?

Vad vill vi lämna efter oss, förutom pengar och prylar? När Kattis Ahlström sätter sig ner för att skriva sitt testamente väcks tankar om döden, livet och möjligheten att göra gott även efter att vi själva är borta. Här delar hon med sig av sina tankar.

Det är en av de finare sommardagarna på Österlen. Eftermiddagssolen slickar vetefälten bakom huset och ovanför oss seglar en glada i jakt på något att äta. Jag och min sambo har kammat till våra annars sommarrufsiga anleten och satt på oss någorlunda anständiga kläder. Med pickande hjärtan fäller vi upp locket till datorn och inväntar under spänd tystnad advokaten som ska hjälpa oss att skriva våra testamenten. Vi har båda nyligen trillat över sextioårsstrecket och även om vi tycker att det där väl egentligen kan vänta tills vi är gamla, tvingas vi inse att det ju är just det vi börjar att bli.

Vuxet och ansvarsfullt radar vi upp våra önskemål och mannen i den fina kostymen lyssnar, antecknar och kommenterar med ett neutralt vokabulär för att inte väcka anstöt eller i värsta fall ångest. ”Om Katarina faller ifrån först…”

När samtalet är avslutat och ett prydligt sammanställt dokument trillar in i mejlboxen går jag ut i hagen bland hästarna som betar fritt där och tänker på döden. Det spelar visst ingen roll att ordet aldrig nämndes under samtalet för nu kan jag inte tänka på något annat än just det. Döden. Samma morgon skriver tidningarna att den otrolige rysslandsexperten Martin Kragh har gått bort och jag funderar på hans sommarprat. Ända in i slutet hjälpte han oss att försöka förstå vad som händer i Ukraina och hur Ryssland fungerar, skrev böcker och uppskattade det stora i det lilla trots hans svåra sjukdom.

Jag tänker på vilket stort hål han lämnar efter sig även för oss som inte kände honom privat. Men också på hur mycket han lämnat efter sig. Den där begripliga trygga rösten och kunskapen som vi nu får hjälpas åt att bygga vidare på.

Så tänker jag på testamentet som mina barn ska öppna en dag. Pengar och prylar att dela upp mellan sig. Men vad annat är det jag vill lämna efter mig? Bli ihågkommen för? Inspirera till?

Under arbetet med mitt tv-program Arvinge okänd har jag läst ett otal antal testamenten. Några där alla tillgångar går till barnen, några där den döde vill skänka allt till herrelösa hundar och så några som man aldrig glömmer.

Som tandläkarparet som bidrog till en liten pojke i Mexiko via en hjälporganisation under många år och som nu, när pojken är stor och de inte finns mer, skrivit över alla pengarna till honom. Den unge mannen som vi efter mycket om och men hittar i ett ruffigt kvarter utanför Mexico City hade inte glömt det svenska paret även om han nu är myndig och får klara sig själv. Han har sparat vykort och små presenter som de skickat när han var liten.

Och så nu, många år senare, får han plötsligt möjlighet till ett helt nytt liv; studera som han alltid drömt om och köpa både sig och sin mamma ett eget hus.

När vi ett år senare hörs på Skype berättar han om sitt nya liv. Studierna, flickan han gift sig med och barnet som kommit till jorden. Hela han strålar av liv när han stolt visar upp det lilla underverket.

”Vad heter han?”, undrar jag på skakig spanska.

”Jag ville hedra mina faddrar i Sverige och därför döpa honom till det mest svenska jag kunde komma på”, säger han och tar sats.

”Zlatan”.

En av hästarna går fram emot mig för att slå följe en stund. Jag känner hans varma andedräkt mot skuldran innan han försiktigt puffar på mig, som om han uppmanar mig att fortsätta att gå.

Och det är ju precis bara det vi kan göra. Fortsätta att gå, uppskatta de små sakerna längs vägen, uppmärksamma det som ser ut att skava och hjälpa när vi kan. Göra så gott vi bara kan helt enkelt utifrån våra olika förmågor och förutsättningar, nu när vi fortfarande har möjlighet.

Kanske är det först då vi kan sluta vara så rädda för att prata om döden.