Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen.

Läs mer om hur vi använder cookies

Räddad till livet

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

Fattigdomen i DR Kongo är utbredd. Behovet av hjälp akut. Väpnade konflikter i byarna tvingar många att fly till storstäderna där det är svårt att odla mat. På nutritions­avdelningen på Panzisjukhuset behandlas drygt femtio barn i månaden mot undernäring.

TEXT OCH FOTO: MARTINA HOLMBERG


Nutritionisten Sylvain Matabaro kör oss på gropiga grusvägar till byn Ruzizi, en kvarts bilfärd från Panzisjukhuset. Röken från en soptipp sveper som en tjock dimma över byn och några pojkar rotar förstrött bland soporna. I bakgrunden tornar Rwandas bördiga och grönklädda berg fram som en målad kuliss.
Endast floden Ruzizi, med samma namn som byn, skiljer DR Kongo från Rwanda. Oroligheterna i den här delen av Kongo har gjort att många tvingats fly från byar med väpnade konflikter till de större städerna där det är svårare att odla sin mat. Det är en av orsakerna till att undernäringen är så utbredd, berättar Sylvain Matabaro.
80 procent av befolkningen lever i fattigdom och de flesta saknar försörjning. Det är också vanligt med stora familjer vilket gör det svårt att få maten som finns att räcka till alla.
– Vi försöker prata med familjerna som kommer till nutritionsavdelningen på Panzisjukhuset om att inte skaffa så många barn, berättar Sylvain.

 

Kabika Jeanette har inte något jobb. Med fyra barns magar att mätta, är undernäring ett ständigt hot.

Kabika Jeannette sitter också i bilen med ett av sina fyra barn, Deborah Ntakobajira, som är två år. Deborah har precis avslutat behandlingen på nutritionsavdelningen och hennes mamma vill nu visa oss deras hem.
– Jag märkte att Deborah började dricka stora mängder vatten. Kroppen svullnade upp och huden blev blåfläckig. Grannarna i byn berättade om nutritionsavdelningen på Panzisjukhuset så jag tog henne dit, säger hon medan vi tar oss fram längs vägen.
Enligt Sylvain lider 90 procent av de undernärda barnen av proteinbrist. När kroppen inte får protein rinner vätska ut i lederna vilket orsakar svullnad. Det är ett livshotande tillstånd om det inte behandlas och många barn som inte får vård riskerar att dö. Nutritionsavdelningen får in 50–60 barn i månaden från 17 olika byar. De har även en uppsökande verksamhet där personalen åker till byarna och letar efter undernärda barn. Programmet som stöds av Läkarmissionen består av ett team med nutritionister, doktorer och sjuksköterskor. Behandlingen tar ungefär tre veckor. Efter det försöker man följa upp familjerna så gott det går.
– De värst drabbade familjerna tilldelas en gris, säd och redskap för odling. Därefter återvänder vi med jämna mellanrum för att se hur familjerna mår och hur de brukar åkern.

 

Kabika Jeanette med dottern Kabika.

Det är början på regnperioden och marken är lerig. På ett ställe balanserar bilen över två rangliga träplankor fästa över ett djupt dike. Sylvain navigerar över dikesgrenen och vi närmar oss Kabikas hem.
Huset ligger ovanför floden med hisnande utsikt över Rwandas dimmiga berg.
Pappa Ntakobajira Michel och de övriga barnen möter oss vid sluttningen och visar oss in i ett litet rum med golvet täckt av sand. Här finns en träsoffa, en ranglig stol och en plastpall. Det är vad som ryms. Barnen sätter sig runt föräldrarna och lilla Deborah somnar snart i Kabikas famn.
– I dag mår hon bra men jag är rädd att hon ska bli sjuk igen. Varken jag eller min man har något jobb och vi har fyra magar att mätta. Vi försöker odla till andra familjer för att få in lite pengar men det är svårt.
Pappa Ntakobajira Michel visar mig deras odling. Han är senig men stark och svingar hackan i den fuktiga jorden. Han verkar stolt över att de trots allt har en liten odlingslott.

 

Jean de Dieu.

Barnen har tröttnat på att sitta stilla och börjar leka med en boll gjord av flikiga tygremsor. På marken sitter lilla Deborah och gråter sedan Kabika tillfälligt lyft ned henne. Täta regnmoln har tornat upp sig på himlen. Sylvain ser orolig ut och säger att vi måste skynda oss tillbaka till nutritionsavdelningen. Skyfallen förvandlar snabbt vägarna till gyttjebad och risken att fastna med bilen är stor.
I sovsalen på nutritionsavdelningen är det tid för mat och mammorna fyller stora plastmuggar med näringsrik mjölk. De mest sjuka barnen har svårt att äta och gråter när mammorna försöker mata dem. Det är tydligt vilken förändring som sker under behandlingstiden. Barnen som börjat tillfriskna har återfått färgen på kinderna och dricker själva av mjölken.
Fadhili Samsoni kommer från byn Uvira i Sydkivu-provinsen. Sonen Jean de Dieu är mycket tunn och ser ut att vara närmast nyfödd trots att han hunnit bli nästan ett år.
– Han var sjuk redan vid födseln och har haft dålig aptit sedan dess. Både jag och min man saknar arbete och jag vet inte hur vi ska kunna ge vårt barn mat. Min man arbetade tidigare som fiskare i Tanganyikasjön men slutade efter att ha överlevt en allvarlig båtkollision. Nu vågar han inte ge sig ut på sjön igen.

 

Aline Abinamwisho med sin son Jordan.

Den utbredda arbetslösheten och svårigheterna att försörja sig går som en röd tråd genom kvinnornas berättelser. Bredvid Fadhili sitter en liten pojke med kraftigt uppsvällda kinder och blåfläckig hud.
– Varken jag eller min man har arbete och vi har tre barns magar att mätta, säger Aline Abinamwisho, mamma till lille Jordan.
– Det känns hemskt att inte kunna ge sitt barn mat. Jag såg hur Jordans kropp förändrades, plötsligt svullnade han upp och huden ändrade färg. Han kräktes och jag fick inte i honom någon mat. Jag blev mycket rädd och tog honom till sjukhuset.

 

Velare Nsimire med sin dotter Julienne Bisimwa.

Berättelserna går i varandra. Även flickan Julienne Bisimwa fick proteinbrist som uppmärksammades av hennes mamma Velare Nsimire då flickan började samla på sig stora mängder vätska i kroppen. De kommer från Kabungo i provinsen Katanga, har sex barn och ingen inkomst. I dag mår flickan bättre men framtiden är oviss.
– Vi har ingen utbildning och saknar jobb. Situationen är mycket svår.

Sylvain berättar att bristen på kött och fisk är de främsta orsakerna till proteinbristen. Den vanligaste födan består av foo-foo, en kompakt grötliknande massa som i regionen ofta tillverkas av cassava. Vanligtvis äts den som tillbehör till grytor men för många barn är det den enda födan de får. Det mättar magen men innehåller inte mycket näring. Därför lider många av svår undernäring och tyvärr nås inte alla av vården.
Ett problem är också att föräldrarna inte kan, eller vill ta barnen till sjukhuset. En vanlig föreställning är att barnet blivit förgiftat. De söker då i stället hjälp hos någon lokal medicinman eller en så kallad häxdoktor, som ofta felbehandlar dem och förvärrar situationen. När barnen är undernärda blir de lätt mottagliga för andra sjukdomar och infektioner. Sylvain och hans kollegor gör sitt bästa för att utbilda byborna i att det handlar om undernäring.
– Situationen har förvärrats de senaste åren till följd av de väpnade konflikterna och flykten från byarna. Jag är mycket orolig över barnen. Utan Läkarmissionens hjälp skulle de inte överleva.

Andra sätt att hjälpa

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.