{{cart.TotalNumberOfProducts}}

Nej till könsstympning - resan till det alternativa lägret

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40 tal länder i fyra världsdelar.

Hanna Rosell, kommunikatör på Läkarmissionen, reste till Kenya för att besöka två läger för flickor som sagt nej till könsstympning. Läs om hennes upplevelser på vägen.

Text: Hanna Rosell
Foto: Erika Stenlund

Vilken nytta gör det att ge pengar till bistånd eller välgörenhet? Kan en hundralapp skickad från Sverige göra någon skillnad? Efter den resa jag gjorde till Kenya i vintras vill jag säga – ja, en hundralapp kan göra all skillnad i världen. 

Vi åkte till västra Kenya för att besöka två läger som Läkarmissionen och ADRA Kenya ordnar bland folkgrupperna Kisii och Kuria för flickor som sagt nej till att könsstympas. Enligt traditionen är det först efter könsstympningen som flickor blir till kvinnor och ingreppen firas med stora fester där de unga får presenter, smycken och blommor. Säger du nej riskerar du att bli utstött av familj och släkt och mobbad i skolan. Du drabbas av ett starkt socialt stigma på en plats där familjen är allt. Därför känner sig många tvingade att gå med på ingreppet.

Könsstympning, FGM, female genital mutilation, är förbjudet enligt lag i Kenya, ändå lyckas inte myndigheterna att stoppa traditionen. Då och då fängslas en omskärare i ett försök att skydda flickorna, men det är inte tillräckligt. Mary Kwamboka, som jobbar för Läkarmissionens partner ADRA Kenya, är ansvarig för anti-könsstympningsprojektet. Det är lätt att bli imponerad av hennes hårda, outtröttliga arbete för de här flickorna. Hon ska ta med oss på besök till två av lägren som hålls under den värsta könsstympningssäsongen. Men där kan barnen vara säkra, tillsammans med bra lärare, trygga ledare och extra far- och mormödrar. De får undervisning om kroppen och om sådant som självkänsla, grupptryck, kvinnors rättigheter, kroppslig integritet och vikten av utbildning. De får även träffa andra flickor i samma situation och kan peppa varandra med sång och teater. Och även om myndigheterna inte lyckas så väl, trots goda intentioner, så har det arbete som Mary och hennes team bedriver verkligen effekt. Det bekräftas av min kollega, Eva Nordenstam von Delwig, som jag reste tillsammans med. Hon besökte samma läger i Kisii för ungefär tio år sedan och skillnaden var enorm. Då mötte hon en handfull förskrämda flickor, nu var de 780 tjejer. Fantastiskt!

Det finns dock stora geografiska skillnader i hur långt man har kommit i arbetet mot FGM. I Kisii har många av invånarna studerat utomlands och där har arbetet gått snabbare framåt. Det var stor skillnad när vi for vidare till Kuria, där många håller hårdare på traditionerna och lever i mer slutna samhällen. I Kuria bodde vi på ett hotell mitt ute i ingenstans. En grusväg ledde fram till den lilla anläggningen där vi sov i små rum. På natten vaknade jag med ett ryck. Det lät som om trettio vilda fotbollssupportrar var på väg mot huset. De sjöng, blåste i visselpipor och skrek ord jag inte förstod. De kom närmare och jag fick för mig att de var på väg till oss, att de inte gillade att vi var där för att arbeta mot könsstympning. Till slut var de precis utanför vår papperstunna vägg och mitt hjärta slog snabbt som på en liten kanin. Efter en stund blev rösterna svagare och även om jag fortfarande hörde rop en timme senare kom de inte tillbaka. Jag kände mig lite fånig över att ha reagerat så starkt, och lyckades somna om.


Hanna Rosell besöker två av de "alternativa lägren" för flickor i västra Kenya.

På morgonen berättade Mary att det var unga män, förmodligen onyktra, som passerat och peppat de yngre pojkar som skulle omskäras fram på morgontimmarna. Enligt Mary piskar de upp en hetsig stämning för att gjuta mod in i den som ska bli skuren. Sedan får pojkarna, ofta i åldrarna 14-17 år, gå till omskäraren där ingreppet sker. Och då gäller det att hålla masken. Det är inte tillåtet att visa rädsla, smärta eller att gråta. Och om en pojke försöker fly är det, enligt traditionen, okej att ta hans liv, berättade Marys kollega Richard. Efter omskärelsen kläs pojkarna i tygstycken och pyntas med glitter. Sedan får de gå hemåt, nu som vuxna män. Familjerna kommer och möter dem längs vägen, under festliga former. Det är glädje, dans och firande. Mary nämner att vi troligen kommer möta en del av grupperna under dagens bilresa och att det kan bli lite hotfull stämning.

Efter att ha hört killarna under natten gör det mig lite ängslig. Men det är vackert väder, och Marys kollega Richard kör bilen medan vi studsar upp och ned i alla gupp vi kör över. Det är härligt att få se mer av de vackra omgivningarna. Och så plötsligt är vägen framför oss full av folk. Richard skyndar sig att köra in på gården till ett litet hotell för att låta tåget av människor passera utan att störa eller provocera i deras fest. Vi hukar oss rädda i baksätet, allt medan tjejerna som jobbar på hotellet fnissar åt oss.

”Hallå, de firar ju bara, varför gömmer ni er?”

De omskurna pojkarna är rikligt dekorerade, med ballonger och glitter. Flera av dem är vitmålade i ansiktet, och bär machetes och järnrör. Glada kvinnor och barn följer med i tåget med ballonger och blommor och några av flickorna dansar. Men drogade, beväpnade män i grupp känns skrämmande, särskilt när vi är flera timmar från närmsta stad. Men även om vi tydligt kan följa den stora gruppen som rör sig bara ett par meter ifrån bilen så verkar de knappt se oss. Minst två av de pyntade personerna i sällskapet är flickor som har klätts  på samma sätt som pojkarna, och som också har könsstympats. Flera av de ungas skynken är dränkta i blod. Hur mycket mer ska de förlora innan de är hemma?

Det är svårt att komma som vit åskådare ifrån en helt annan kontext och skriva om andra människors kultur, utan att känna till mer än vissa delar av den. Det finns alltid en risk att låta exotiserande när jag återberättar vad jag har upplevt och det som Mary, som är född i trakten, har berättat för mig. Samtidigt är det väldigt frustrerande att sitta och huka sig i ett baksäte och  inse att jag inget kan göra. Inte där och då i alla fall. Men sedan. När jag kommer hem till Sverige, då ska jag göra mitt bästa för att hjälpa Mary och hennes team att få mer resurser. För de räddar flickors, och även pojkars, liv varje dag. Det vet jag nu. Till slut kom vi äntligen fram till vårt mål. Den alternativa könsstympningsceremonin – avslutningen på lägret för flickor som sagt nej till FGM. De hade övat in pjäser och sjöng sånger om att:

”Det är min kropp och ingen har rätt att röra den”.

Publiken skrattade, sjöng med och applåderade. Även jag fick vara med och dansa och det fanns en fotograf på plats som tog bilder på barnen. Som vid en fin och festlig examen. Myndighetspersoner och pastorer från olika kyrkor höll tal mot FGM. Och modiga kvinnor som gått i bräschen för initiativet berättar om hur de utbildat sig, träffat en man som velat ha dem trots att de inte varit omskurna och att de har fått barn. Allt för att ge flickorna hopp och förebilder i sin kamp.

Jag blir väldigt berörd av alla stolta, starka människor som vågar och orkar ta ställning emot den grymma traditionen. Mary har uppmanat de föräldrar som stöttar sina barn att fira dem ordentligt vid ceremonin, med presenter och glitter, precis som de skulle ha gjort vid en fin och festlig examen. Myndighetspersoner och pastorer från olika kyrkor höll tal mot FGM. Och modiga kvinnor som gått i bräschen för initiativet berättar om hur de utbildat sig, träffat en man som velat ha dem trots att de inte varit omskurna och att de har fått barn. Allt för att ge flickorna hopp och förebilder i sin kamp. Jag blir väldigt berörd av alla stolta, starka människor som vågar och orkar ta ställning emot den grymma traditionen.

Mary har uppmanat de föräldrar som stöttar sina barn att fira dem ordentligt vid ceremonin, med presenter och glitter, precis som de skulle ha gjort vid en könsstympning. De flickor som inte har föräldrar på plats firas av Marys team och de barn som inte kan återvända hem efter lägrets avslutningsceremoni på grund av att de förskjutits av sina familjer, får komma till ett jourboende. En del av flickorna får hjälp med skolavgifter så att de kan studera vidare. Utöver lägren är ett av de mest effektiva sätten att få fler att ta ställning mot FGM, att visa filmer på hur en könsstympning går till. Framför allt gäller det om man vill påverka de äldre männen med stort inflytande i byarna. De har aldrig varit med vid ett ingrepp och påverkas ofta starkt av de fruktansvärda scenerna. De säger ofta att de inte har haft en aning … Men nu vet de och nu vet jag, och jag lovar att göra allt jag kan för att fler flickor och pojkar ska få leva hela liv.


Det alternativa lägret för flickor.
Säsongen för könsstympning infaller när skolorna har lov i december. Då ordnar Läkarmissionen med ADRA läger i flera områden i Kisii och Kuria i västra Kenya. Lägren blir som en "alternativ rit" , där flickor lär sig om sin kropp, om grupptryck och om självkänsla. De får också kompisar som inte heller könsstympas. Deltagarna får ett diplom när lägret slutar, som markerar att flickan nu räknas som en kvinna, utan stympningen.




ANDRA SÄTT ATT HJÄLPA

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.