Hon levde med rädslan att bli stucken

... så berättar lokalbefolkningen bakom rubrikerna om zika.

Text: Sujay Dutt
Foto: Tomas Ohlsson

 

Medan vissa idrottare och många turister avbokade sina planerade resor till OS så hade inte lokalbefolkningen någon möjlighet att fly problemet. Speciellt inte de boende i Rios mest utsatta områden, som Maria Duarte de Oliveira och hennes familj.

– Jag var rädd, men tack och lov gick det bra. Jag fick zika först efter att jag hade fött min dotter, berättar Maria.

Men skräcken hos henne och andra då gravida kvinnor i Brasilien hann växa sig stark efter att nästan 3 000 barn hade fötts med mikrocefali bara under andra halvåret 2015 – tjugo gånger fler än det normala. Åkomman hos barnen spårades nämligen till mödrarna som infekterats av zika under graviditeten efter att ha blivit stuckna av myggan aedis aegypti.

Maria Duarte de Oliveira bor med sin mamma och mormor, och dottern Agatha, i favelan Maré i norra Rio de Janeiro. De fyra generationerna kvinnor har skapat sig ett hem i de övergivna lagerlokalerna i kåkstadens ytterkant. Det som på avstånd ser ut som flyghangarer visar sig vara bostäder för ett hundratal personer i alla åldrar. Här finns inte rinnande vatten, utan det hämtar varje hushåll i hinkar efter behov.

 

Maria drabbades av zika efter det att hon fött dottern Agatha.

 

Innanför de hoplappade väggarna av tegel och bråte finns i bästa fall egenhändigt konstruerade toaletter som de boende tömmer i diken som leder – utan rening – ut i havsbukten några hundra meter bort. För den som bor här är det inte ovanligt att drabbas av myggburna sjukdomar som zika, dengue och chikungunya, virus som kan leda till svåra komplikationer.

Med stöd av Läkarmissionen inleddes ett projekt i Maré i april 2016 för att få bukt med de sjukdomar som myggorna för med sig. Läkarmissionens samarbetsorganisation Agência Social de Talentos (AST) arbetade fram en plan tillsammans med en lokal kyrka och kvarterets vårdcentral.

– Vår strategi bestod av att först informera, och att sedan distribuera paket med myggmedel, myggnät, lock för vattenbehållarna och broschyrer, berättar Adolfo Breder från AST, som också bedriver kursverksamhet för boende i norra Rios favelor, Escola de Talentos.

Det är i Adolfos sällskap som vi tagit oss ut till Maré. En av dem som nåddes av kampanjen är just Maria Duarte de Oliveira. Hon står, med sin dotter i fam nen, vid ingången till familjens bostad. Även om hennes egen graviditet gick bra så var det inte så länge sedan som familjen drabbades hårt.

– Min lillebror föddes med mikrocefali, berättar hon.

Hon minns en annan liten pojke som tidigt hade hög feber och spydde. Till slut tog mamman med sitt yngsta barn till sjukhus.

– Man gjorde flera operationer, öppnade luftstrupen för att han skulle kunna andas, och matade honom genom sond. Men han hade ingen motståndskraft och dog.

Det var förrförra året.

– Han blev två år, säger Maria Duarte vars ögon tåras vid minnet.

När hon själv väntade barn något år senare var utbredningen av zika så stor att Brasiliens regering förklarat att nödläge rådde. På lokal nivå i Maré hade AST också dragit igång sin kampanj.

– De kom och knackade på hemma. Berättade vad man skulle tänka på, som att inte lämna vattenbehållare utan lock. Och man fick komma ner till vårdcentralen för att testa sig också. Det gjorde jag.

Den unga mamman summerar:

– Det var ett bra projekt. Här i favelan är det många som helt enkelt inte bryr sig om något.

 

 
Joseane lever med skräcken att hennes barn ska bitas av myggor, eller råttor och bli sjuka. "Nu är det bättre, när vi har myggmedel".

 

Man skulle också kunna säga att resten av civilsamhället inte bryr sig om favelan. Polisen har ingen närvaro i den här delen av Maré. I stället är det knarkgäng som styr, med beväpnade tonårspojkar som bestämmer vem som får komma in i kvarteret och inte. Till de fashionabla stadsdelarna Copacabana och Ipanema i södra Rio är avståndet två mil. I sociala förhållanden oändligt mycket längre än så. Ändå har många av de boende självmant valt att flytta hit från nybyggda lägenheter som staden erbjöd för några år sedan.

Problemet var att de nya lägenheterna låg långt från några arbetsplatser och med dåliga allmänna kommunikationer. Därför återvände familjerna till Maré där de ockuperade de övergivna lagerlokalerna som hört till en syntetläderfabrik. Härifrån har de närmare till arbetstillfällen. Det är den stora, kanske den enda, fördelen med att bo här. Några nya offentliga bostadssatsningar lär heller inte vara aktuella inom överblickbar framtid – såväl den brasilianska statens som Rio de Janeiros finanser är körda i botten.

17-årige Williams Claudino Oliveira bor i Maré med sin pappa i ett skjul som är i bättre skick än merparten av grannarnas. Medan många av Williams jämnåriga patrullerar kvarterets gator med pistoler nedstuckna innanför shortsen har Williams andra ambitioner. På kvällarna pluggar han data på Escola de Talentos, en dryg halvtimmes bussresa bort. Han kom i kontakt med skolan genom kampanjen för zikaprevention.

– När projektet inleddes hjälpte jag till med att dela ut broschyrer. Det var coolt, jag gillade det verkligen, säger Williams som på dagtid går andra året i gymnasiet.

– Innan kampanjen var det smutsigt här omkring, mycket värre än nu. Och nu har mängden mygg verkligen minskat. Samtidigt är det färre som insjuknar, berättar han.

Erfarenheten har uppenbarligen gett Williams mersmak.

– I framtiden vill jag jobba med sociala frågor, förklarar han.

Adolfo Breder ler när han hör 17-åringen.

– Genom kampanjen kunde vi identifiera de boendes behov. Ett av dem är utbildning för ungdomar i ett riskområde som det här. Williams är en av flera som pluggar hos oss nu.

Kampanjen har lyckats med sitt uppsåt, men nya utmaningar dyker upp hela tiden, vilket jag förstår några veckor efter vårt besök, då Adolfo Breder skriver till mig:”Tyvärr har inte Williams möjlighet att komma till våra lektioner på kvällarna längre. Han har inte råd med bussbiljetten. Det är dåliga tider i Brasilien nu”.