Din gåva förändrar framtiden!
Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.
Annika Hagström skriver om Trump och omogna äpplen och frågar sig vilka sanningar man kan lita på.
Text: Annika Hagström, journalist och programledare
"Vem i hela världen kan man lita på?” Så sjöng Hoola Bandoola Band för oss på 1970-talet. En uppstudsig text skriven av Mikael Wiehe som ville lära oss att se kritiskt på överheten och inte lita på färdiga sanningar.
Jag tänker på den sången, nynnar på den, när jag läser om vad USA:s president Donald Trump serverar för sanningar om vår tid. Växthuseffekten är bara snack, twittrar han. Det är något Kina hittat på, menar Trump. Sen sätter han sig ner vid sitt pampiga skrivbord och signerar avtal som ger USA rätt att upphäva redan ingångna avtal – och låtsas som om klimathotet är ”fake news”. I bakgrunden står hans manliga medarbetare med sammanbitna miner.
Vad är det som gör att vissa sanningar inte biter på somliga? Som journalist har man lärt sig att kritiskt granska de källor man hämtar sina fakta ifrån. Vem kan ha intresse av att detta sägs? Vem vill förhindra att detta sägs? Det är naturligtvis inte alltid lätt att genomskåda avsändarens avsikter, men i vissa fall är det helt uppenbart.
Jag minns när en grupp förintelseförnekare plötsligt stod i tv-husets entré och påstod sig ha bevis för att förintelsen inte hade ägt rum. De ville vara med i vårt program och framföra sina åsikter. Den gången var det inte svårt att bevisa att de hade fel. Men om det inte finns klara bevis, vad gör man då?
Det du en gång betraktat som en sanning är ofta svårt att ompröva, hur överbevisad du än kan bli. I synnerhet barndomens sanningar, uttalade av någon vuxen du litar på. En sådan sanning är för mig myten om äppelkarten. ”Om du äter ett omoget äpple kan du drabbas av barnförlamning”, hette det i min barndom. Jag vet alltjämt inte om det var fake news men jag är mycket försiktig med omogna äpplen. Det sitter i ryggmärgen.
Eller myten om kopparkittlarna, som jag har burit med mig hela livet. Jag tror jag var sju-åtta år när jag som sommarbarn fick vara med om den märkliga upplevelsen första gången: Åskan började mullra, blixtar korsade himlen och plötsligt ett starkt muller. Min sommarmamma kliver snabbt upp på stolar och plockar ner alla kopplarkittlar från överskåpet. Likaså tar hon kopparhinken med källvatten som står invid spisen. Blixtsnabbt häller hon ut vattnet och kastar ut kittlarna på gruset utanför verandan. Regnet öser ner, det smattar mot kopparkärlen och för varje åskknall trycker jag mig närmare min sommarmamma.
Än i dag kan jag se mig om efter kopparkärl i huset när jag hör att åskan går, för jag vet inte om de verkligen kan leda blixtar in i huset och orsaka farligheter. Jag vet inte heller om det ligger någon sanning i att man kan få barnförlamning av att äta äppelkart, men jag vet att de sanningar jag fick lära mig i tidiga år är svåra att rubba.
Donald Trump säger att det inte finns någon växthuseffekt. Det finns ingen anledning till oro, menar han. Men den här gången är jag inte lika lätt att övertyga. Trump kommer med fake news. Och det är lätt att inse i vems intresse han talar. Men vår planet kommer inte att klara sig om vi inte ändrar våra levnadsvanor.
För våra barn och barnbarns skull ska vi lita på oss själva, vetskapen den här gången – och tro på att en bättre värld är möjlig.
