Din gåva förändrar framtiden!
Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.
Är katastrofer värre i länder vi står nära?
Text: Johan Lilja, direktor på Läkarmissionen
Stormen drar in, vattenmassorna förstör allt i sin väg. Plötsligt så står du där tomhänt. Hopplösheten kan läsas ur varje rynka i ditt ansikte. Det som du under en livstid har försökt skrapa ihop är nu bortblåst. Jag skulle aldrig våga mig på att gradera mänskligt lidande, värdera de olika tragedierna, men tror ändå att hjälplösheten och maktlösheten är det som är det allra värsta. Jag har själv befunnit mig i situationer där känslan av panik stiger i bröstet och det känns som om syret håller på att ta slut.
Min reflektion kring människors utsatthet är att en naturkatastrof i ett västland som USA kan bevakas dag efter dag, medan en motsvarande och mycket mer omfattande katastrof i ett fattigt land som Bangladesh knappt nämns alls i svenska medier. En bild på en utblottad person i Bangladesh jämfört med en likaledes drabbad person i USA, tycks engagera människor olika. Är det mänskliga värdet mindre i Bangladesh än i USA? Nej så är det självklart inte. Det som dock kan vara intressant att reflektera över är om det är närhetsprincipen som gäller, och vilken närhet vi talar om. Det är naturligtvis så att när svenskar drabbas är den massmediala bevakningen från Sverige som allra störst. Om det är en Estoniakatastrof eller svenskar som drabbas av en tsunami, då kan vi nästan inte få tillräckligt med nyheter. Om vi känner någon på plats, då stannar allt av och vi ägnar timmar till att följa nyheter via mobiler, tv och andra mediekanaler.
Johan Lilja
Ditt engagemang är alltså ofta ett mått på din närhet till den som drabbas. Händelser som är stora och omfattande i delar där vi kanske kan känna någon har en större chans att fånga vårt intresse än om motsvarande saker händer på andra platser i världen. Det vore naturligtvis skönt om det vore hela förklaringen till skillnaderna i rapportering. Tyvärr tror jag att det också är en indikator på att världens länder inte är lika resursstarka. Det finns inte samma resurser att bevaka de drabbade i Bangladesh, som det finns för att i detalj följa utvecklingen minut för minut i en orkan som drabbar USA. För Läkarmissionen är ansvaret än större att lyfta den glömda utsattheten där inga medier rapporterar, och att försöka rikta uppmärksamheten till dem som inte får något stöd. Tack för det förtroende och stöd du ger oss för de mest utsatta.
