{{cart.TotalNumberOfProducts}}

Jakten är över för Kambau Mambude

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

Från att ha jagat apor och antiloper, ska Kambau Mambude nu vänja sig vid ett liv som bofast och odla sin egen mat. Det har varit en stor omställning.

Text: Conny Sjöberg
Foto: Hans-Jörgen Ramstedt


– I bästa fall fångar jag en orm eller råtta numera, säger Kambau Mambude

Läkarmissionens insats i nordöstra DR Kongo började år 2005 med utdelning av mat och kläder till hundratals pygméfamiljer ur mbutifolket. De hade fördrivits från sina traditionella boplatser långt inne i djungeln. Men ganska snart utvecklades denna nödhjälp till ett unikt försök att förmedla hjälp till självhjälp till ett urfolk som var vana att leva som nomadiska jägare och samlare, men som nu hade blivit tvungna att försöka bli bofasta och odla sin egen mat.

– Det var inte lätt. Det tog fyra år innan vi började se någon verklig förändring, erkänner projektets eldsjäl, Nehemie Ndambara.

Men nu har det vänt med besked! Trots att man tvingas arbeta i ett område som sedan mer än tjugo år plågas av återkommande strider mellan olika beväpnade grupper, har pygméernas situation ljusnat betydligt.

 


”Familjernas hälsa har blivit mycket bättre på senare år", säger projektets sjuksköterska, Bakema Sifa Deodatte.


Kambau Mambude har bott i pygmébyn
Mapiki, tillsammans med ett trettiotal andra familjer, i sex år. Deras bosättning ligger i ett skogsbryn, en bit bort från närmaste by. Inne i skogen har de röjt ett ganska stort område, där de främst har planterat majs och maniok, vilket är den traditionella huvudfödan för alla i den här delen av Afrika.

– Det är länge sedan jag jagade. Ibland  blir det en orm eller en råtta, men även det är sällsynt. Och vi har redan ätit upp de flesta som finns här, suckar Kambau Mambude.

Pygméerna, eller mbuti som de egentligen heter, betraktas som urfolk. Sedan urminnes tider har de levt som nomadiska jägare och samlare, som regelbundet har flyttat sina små lövkojor till nya platser. Mindre djur, vildhonung och ätliga bär och rötter har varit deras traditionella föda. 

Nehemie kom till Nord-Kivu i nordöstra DR Kongo år 2003 för att leda en hjälpinsats för flyktingar som sökt sig hit undan strider norröver.  En dag när han var på väg hem på sin motorcykel möter han en mbutikvinna som bär på ett dött barn.

Kvinnan berättar att hon hade varit till ett sjukhus med barnet, men eftersom hon inte kunde betala, blev hon hemskickad. När barnet blev sämre började hon gå tillbaka, men längs vägen hade barnet dött.

– Hennes öde skakade mig på djupet.

 


Nehemie Ndambara leder Läkarmissionens projekt för mbuti-folket sedan starten för tolv år sedan.


Ett par dagar senare deltog jag i ett möte med andra organisationer som arbetade bland flyktingarna och ställde frågan. ”Varför är det ingen som hjälper pygméerna? De har det ju värst .”  Svaret han fick var: "Det är inte vår uppgift".

En vecka senare kom en grupp mbutier med ett brev där de vädjade om hjälp. Nehemie skickade en kopia på brevet till ledningen för den inhemska kyrka, CEPAC, som hade placerat honom i Nord-Kivu. De bad då Läkarmissionen om hjälp att starta en speciell insats riktat till detta urfolk.

– Två månader senare drog vi igång. Det kändes fantastiskt, minns Nehemie.

 


Systrarna Zawadi, 17, och Dorica, 15 år, på väg till grönsakslandet.


De första åren gick det lite trögt.
Visserligen blev pygméerna väldigt tacksamma för ett par hjälpsändningar med kläder från Sverige, eftersom de inte längre kunde gå nakna, som de hade gjort inne i djungeln. Men det var svårt för dem att ställa om till ett liv där de förväntades odla sin egen mat.

En del gick fortfarande ut på böndernas åkrar och tog vad de behövde, vilket givetvis ledde till konflikter. Alla pygméfamiljer bodde till en början i sina traditionella små lövkojor. Men den bostad som hade varit praktisk när man hela tiden flyttade kändes nu allt mindre attraktiv.

– Vi såg ju att bantubyarnas lerhyddor var mycket bättre, i synnerhet när det regnade och blåste. Så vi började bygga egna lerhyddor, berättar ledaren Mubua Musuka  i byn Lukayo.

– Och även om en och annan tyckte det var kallt, när alla i familjen inte längre låg tätt intill varandra på natten, ville ingen flytta tillbaka till lövhyddorna.

 Projektet som Nehemie hade startat, med stöd från Läkarmissionen, var till en början en ren nödhjälpsinsats. Men snart hade man en dialog igång om hur de skulle kunna klara sig själva.

– Några byar var ivriga att komma igång och odla så vi fick hjälp av ett paragronomer. De tog med sig lämpliga frön och plantor och förklarade hur de skulle skötas, säger Nehemie. Dessa pilotbyar stod sedan som exempel för andra.

 


Mbuti-folket betraktas som urfolk. Sedan urminnes tider har de levt som nomadiska jägare och samlare.


Bosättningen Pelupelu är ett av många positiva exempel
på hur väl många av mbutierna har lyckats anpassa sig till sin nya situation.

– Vi lever på ungefär samma sätt som i alla andra byar här. Vi odlar till och med kakao, som vi säljer till uppköpare och tjänar bra pengar på det, berättar en av männen stolt, när vi möts på torget i byn.

– Jag har lämnat livet i skogen för alltid. Det finns ingen väg tillbaka och livet här är mycket bättre. I skogen var jag sjuk jämt, säger 52-åriga Mukeina Lingoli och slår ut med armarna för att ge eftertryck åt sina ord.

Alla de andra som hör vad hon säger, nickar instämmande. Visst hade livet i djungeln sina glädjeämnen, men totalt sett har man det bättre som bofasta. Ordentliga bostäder, mer mat, skolgång för barnen.

Men hur är det då med diskrimineringen?

– Jo, den finns kvar, medger Nehemie, men det är mycket bättre.

Man umgås mycket mer och det finns flera exempel på giftermål mellan bantu och pygméer, vilket var otänkbart förut.

– Pygméerna har sin egen kultur och lever mer kollektivt än bantufolken. Men den största skillnaden är ekonomisk. De är fattigare och skäms ofta för att de inte har råd med bra kläder eller att kunna köpa en cykel, menar Nehemie.

Hur kan man förändra det?

– Genom att satsa på utbildning och fortsatt förbättring av deras jordbruk. Föräldragenerationen har aldrig gått i skola och förstår inte alltid vikten av utbildning. Men de yngre som nu har fått en bra utbildning, har lätt att få jobb.

Många vill anställa pygméer, konstaterar Nehemie.

 


Bibiche Anvarites dröm är att bli sjuksköterska, till våren tar hon studenten.


Vi träffar Bibiche Anvarite, som snart tar studenten på gymnasieskolan hon går på. Drömmen är att bli sjuksköterska.

Kan du tänka dig att en dag flytta tillbaka in i djungeln?

– Aldrig, säger hon. Jag vill leva ett modernt liv och drömmer om att jobba på ett sjukhus i en stad.

Vad tycker din familj om det?

– Mina föräldrar har alltid stöttat mig, men flera av våra släktingar har synpunkter på att jag vill studera vidare. Just därför är jag så fokuserad på att lyckas. Jag har mina ögon på målet, säger hon på perfekt franska.

ANDRA SÄTT ATT HJÄLPA

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.