{{cart.TotalNumberOfProducts}}

"I Sverige kände jag värme"

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

Han lämnade ett rasistiskt USA och sökte ny tillvaro i Sverige. Världsstjärnan Eric Bibb säger att han "har ett visst hum om vad dagens flyktingar går igenom".

Text: Berthil Åkerlund
Foto: Torleif Svensson


När Eric Bibb som tjugoåring befinner sig på drift i London utan pengar ringer han hem till pappa i New York.

– Jag är barskrapad och vet inte vad jag ska göra. Kan du hjälpa mig?

– Kanske, ring upp om en timme igen.

Åter i luren säger pappan:

– Du ska få anvisningar … Gör så här.

Eric får veta att han ska gå till ett visst, mycket fint hotell och ett rum med ett visst nummer.

– Och?

– Då kommer dina problem att lösa sig.

När han knackar på öppnas dörren av en mycket känd person. Eric berättar episoden i föreställningen ”Tales from a blues brother”, som han turnerar med i Sverige i höst. Det är en fängslande föreställning med ett genomtänkt upplägg. Han spelar låtar – egna och andras – och berättar anekdoter ur sitt liv.

Mannen som tar emot honom på hotellet är skådespelaren Sidney Poitier, som bara något år tidigare gjort succé i rasdramat ”Gissa vem som kommer på middag?” tillsammans med Spencer Tracy och Katherine Hepburn.

En film som aldrig riktigt förlorat sin aktualitet. I centrum står den vite välutbildade och till ytan liberale fadern som blir ordentligt utmanad när hans dotter vill gifta sig med en svart man.

– Jag är ett barn av medborgarrättsrörelsen, säger Eric när vi träffar honom i hans hem utanför Nyköping. Jag växte upp i den. Skådespelare, aktivister, musiker kom och gick i hemmet.

Erics pappa var den kände folk- och spiritualssångaren Leon Bibb och var en av artisterna vid Martin Luther Kings sida. När 1960-tal övergick i 70-tal var USA ett land i kaos – präglat av motsättningar och upplopp.

– Jag var djupt besviken på hur allt hade fallit samman och trött på att bli bedömd efter min hudfärg. Nästan varje gång jag stod i ett gathörn och vinkade till mig en taxi vek chauffören undan när han såg att jag var svart.

 


"Jag är trygg i mig själv och möter sällan glåpord för min hudfärg", säger Eric Bibb.


Eric Bibb åkte till Paris
och tyckte han andades frisk luft.

– Jag säger inte att jag inte såg rasism, men det var ändå annorlunda jämfört med hemma. Jag träffade afrikaner för första gången och jag sov på soffan hos människor jag lärt känna. Jag spelade i tunnelbanan för att klara uppehället.

Från Paris bar det sedan av till London.

– Pengarna som pappa förmedlade via Sidney Poitier borde väl ha gått till mat och uppehälle, men faktum är att jag gick raka vägen och köpte en gitarr för dem, säger Eric med ett skratt.

Från London for han vidare till Sverige och här mötte han en annan atmosfär.

– Jag kände värme – påtaglig värme.  På den tiden var det inte många på gatan som såg ut som jag. Jag betraktades nog mest som ett exotiskt inslag.

Men några afroamerikaner fanns är på plats och en av dem var sångerskan Cyndee Peters. De träffades av en tillfällighet i en bokhandel och det ledde fram till ett samarbete.

– I flera år åkte vi land och rike runt och spelade i kyrkor och i många andra sammanhang. Det var en härlig och inspirerande tid.

Vid elva års ålder var Eric med om ett annat möte som följt honom genom livet. En artist som just slagit igenom med dunder och brak skulle komma till en fest hemma hos dem. Personen ifråga var Bob Dylan.

– Precis som i våra dagar var det osäkert om han skulle dyka upp, han var känd för sin lynnighet redan då. Men han kom, det var sent på kvällen och jag smög ner från mitt rum för att få en pratstund med honom. 

– Jag berättade att jag spelade gitarr och skrev lite låtar, och frågade om han hade något tips att ge.

– Han svarade kort och kärnfullt: ”Keep it simple!”

Enkelhet är också vad som präglat Eric Bibbs musik sedan han slog igenom på 1990-talet. I dag är han ett världsnamn inom akustisk blues med utvikningar mot gospel, spirituals, R&B och country. En djup, varm röst och ett känsligt, plockande gitarrspel är hans signum.

På den senaste skivan, ”Migration Blues”, vill han fånga den tid vi lever i – med enorma skaror människor i rörelse med drömmar om en tryggare tillvaro. 

– Jag har ju ett visst hum om vad de här människorna går igenom. Jag var själv en sorts flykting när jag lämnade USA för att hitta något annat. Han fann det han sökte och ser sig  som lyckligt lottad.

– Jag är trygg i mig själv och möter sällan glåpord för min hudfärg. Men det skär i hjärtat när jag ser en taxi vika undan för någon från en annan kultur. Det är inget att sticka under stol med: Sverige är ett betydligt hårdare land nu jämfört med när jag kom.

ANDRA SÄTT ATT HJÄLPA

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.