{{cart.TotalNumberOfProducts}}

Ett liv mellan förtvivlan och hopp

Din gåva förändrar framtiden!

Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i ett 40-tal länder i fyra världsdelar.

Garang är djupt förtvivlad. Hans fru har lämnat honom och barnen, och den yngste är svårt sjuk. Kan han få hjälp? Följ med på en resa in i krisens Sydsudan – där det trots allt glimtar till av hopp.

Text: Berthil Åkerlund
Foto: Torleif Svensson

 

Klockan är halv tolv på dagen och regnet öser ner på ett sätt som sällan förekommer på våra nordiska breddgrader. Det är ett aggressivt skyfall som pågått med samma intensitet i närmare två timmar.

Vi står under ett tak av presenningar, på ett golv av masonitskivor. Vi är ett hundratal personer som trängs med varandra för att inte dränkas av vattnet som stänker ner mellan skarvarna i ”taket”.

Vi är på den internationella flygplatsen i Sydsudans huvudstad Juba. Det har varit en ny terminal på gång länge, men bygget har avstannat. Ingen vet om och när den blir klar.

Vi är inbokade på ett FN-plan som ska ta oss till nordvästra delen av landet men det är oklart om vi kommer iväg. Om regnet fortsätter kan vi i bästa fall flyga imorgon.

Vi tittar mot landningsbanan med förhoppning om att skönja en viss avmattning. Men det enda vi ser är en vägg av vatten.

Dagen efter får vi veta att ett frakt-plan från FN:s livsmedelsprogram för-söker landa på det såphala underlaget i skyfallet. Kaptenen tappar kontrollen över planet, som är fullastat med mat.

Det glider av banan, in i ett område med bebyggelse. En vinge slår sönder ett hus och en fyraårig flicka dör omedelbart.

Ovetande om tragedin lyckas kaptenen få planet i rätt riktning och beslutar att lyfta direkt och fortsätta till Nairobi i Kenya.

Vi står framför den kompakta vattenridån när detta sker och just när vi har gett upp hoppet om avfärd är det som om någon rycker undan en gardin.

Inom loppet av ett par minuter drar regnet bort och en grå himlen ersätts av vita moln mot en blå fond. Strax efter kom-mer utropet om vår avgång och kvart över ett är vi iväg.

 


Lidandet är oerhört bland barnen i krisens Sydsudan. Här Garang Athoi med sin nio månader gamla son Kuol, som är sjuk och svårt undernärd.


Vi flyger diagonalt
över landet och för en stund går tankarna till när vi var här senast. Det var i december 2010, ett halvår innan södra Sudan skulle få sin självständighet. Då rådde i det närmaste karnevalsstämning.

Efter ett långt inbördeskrig skulle jättelandet Sudan klyvas och en ny stat födas. De flesta såg ljust på framtiden och vi kom hem med bilder på glada, skrattande människor iförda tröjor och kepsar med det blivande landets flagga.

Men så hände det som inte fick hända. Två och ett halvt år efter självständigheten kastades landet in i en ny väpnad konflikt. Orsaken var att presidenten och vicepresidenten, två gamla rebelledare, inte kunde komma överens.

Konflikten utvecklades till en uppgörelse mellan landets två största folkgrupper. Många gamla oförrätter kom upp till ytan och trots förhandlingar och fredsfördrag har situationen inte gått att lösa. Följden har blivit en oerhörd humanitär katastrof.

I planets stolsficka finner vi en FN-bulletin om det rådande läget och det konstateras att enorma områden i landet är tömda på folk. Fyra miljoner är på flykt och nära två miljoner hotas av svält.

Krisen bedöms som den allvarligaste på jorden just nu. Hur många som fått sätta livet till är osäkert, men det talas om dödsoffer i tiotusental. Hjälporganisationer från hela världen är här och FN skickar in enorma mängder med mat – ändå kan den vara svår att få ut på grund av strider.

Många insatser sker i områden där de rivaliserande grupperna lever nära varandra och risken för att personal eller hjälpsändningar ska attackeras är överhängande.

 


”I morse insåg jag att vi inte kunde vänta längre, något måste göras," säger Garang. Hans son Kuol är i vågen och vikten bekräftar att tillståndet är allvarligt.


Vi landar på
en jordbana i utkanten av staden Aweil och morgonen därpå åker vi till en by några kilometer från staden.  I en enkel, provisorisk byggnad i anslutning till byns klinik sitter en man med sitt lilla barn i famnen.

Det råder ingen tvekan om att han är förtvivlad. Svetten rinner längs kinderna. Tålmodigt försöker han trösta pojken som oupphörligt skriker hjärtskärande.

Plötsligt reser han sig och säger något till vår tolk, sedan går han iväg.

– Det rinner ur pojken, han måste gå och tvätta av honom, förklarar tolken.

Fem minuter senare är han tillbaka. Pojken är lugnare. Men bara för något ögonblick. Han börjar skrika igen.

– Han är sjuk och kan inte behålla maten, säger mannen som heter Garang Athoi.

Hans son Kuol är nio månader gammal.

Garang är inte ensam i den lilla byggnaden – men sticker ut just för att han är man. Alla de övriga är kvinnor som sitter med sina barn i knäet. Några står i en kö som leder till ett skrivbord.

Garang berättar att hans fru lämnade honom och deras två barn för en månad sedan. Hon sa att hon inte längre stod ut med deras fattiga tillvaro.

– Hon gav sig av norrut, till Khartoum i Sudan, och jag har inte hört av henne sedan dess.

Han hankar sig fram som rörmontör i den mån det finns jobb att få.

Det är framför allt hans mor som tar hand om barnen och för en vecka sedan märkte hon att det inte stod rätt till med Kuol. Han var slö och ville inte äta.

– I morse insåg jag att vi inte kunde vänta längre, något måste göras. Jag kände till det här stället, det är ju många i trakten som har barn som inte mår bra.

 


Garang får hjälp med sin sjuke och undernärde son, och lättnaden sprider sig i hans ögon. ”Du ska ge pojken fem påsar varje dag i en vecka. När du kommer tillbaka måste du ha alla tomma förpackningar med dig – annars kan vi inte ge dig nya,” säger personalen på plats.


Garang reser sig med Kuol
och ställer sig i kön. När det blir deras tur mäter en sjuksköterska omfånget på pojkens arm.

Markeringen på måttbandet visar rött, vilket betyder att han är svårt undernärd. I nästa ögonblick vägs Kuol och vikten bekräftar att det är allvarligt.

Arbetet utförs av ett team från organisationen Medair, Läkarmissionens partner i kampen mot hungern i Sydsudan. Medair har åtta nutritionscenter i Aweil-området och för närvarande ingår fem tusen barn och en del mödrar i programmet.

Garang får ett registreringskort och hänvisas till ett skrivbord på andra si-an lokalen. Han håller fram kortet och en kvinna ger honom en liten bunt folieförsedda förpackningar. I varje förpackning finns fem små påsar med plumpy nuts – en jordnötspasta med mycket högt energivärde.

– Du ska ge pojken fem påsar varje dag i en vecka, säger kvinnan. 

– När du kommer tillbaka måste du ha alla tomma förpackningar med dig – annars kan vi inte ge dig nya. Vi vill vara säkra på att du inte har sålt plumpy nuts på marknaden. Det finns de som försöker göra det.

 


Plumpy nuts är en jordnötspasta med mycket högt energivärde. Pastan är vanlig vid behandling av svår undernäring.


Under tre dagar
följer vi Medairs nutritionsarbete i Aweil-området. Vi ser alla slags känslolägen hos mödrarna. Hopplöshet över att barnet är så orkeslöst, lättnad över att den röda markeringen på måttbandet övergått i gult och glädje över att barnet, efter en lång behandling, kan skrivas ut från programmet.

En stark minnesbild är mötet med Garang efter att han har träffat teamets läkare. Diagnosen är inte enbart att Kuol är undernärd, han har även en, möjligen flera, magsjukdomar.

Ändå lyser det av befrielse i Garangs ögon. I handen har han en kasse full av mediciner och plumpy nuts, och med pojken i famnen påbörjar han den en och en halv timme långa vandringen hem.

När vi är tillbaka i Juba åker vi till Medairs skyddade högkvarter för övernattning. Det skymmer och tystnaden lägrar sig över staden. På kvällarna drar tungt beväpnade gäng ut på plundrings-tåg och människor kan mista livet för lite pengar eller en dator.

Klockan tio hör vi den tunga pansardörren gå igen i korridoren där vi har vårt rum. Vi är in-stängda, men också trygga – till skillnad från de flesta andra i det här landet.

 

Vill du stödja arbetet i Sydsudan? 
Swish: 90 00 217
Plusgiro: 90 00 21-7
Märk gåvan med ”Sydsudan”.

 

 

ANDRA SÄTT ATT HJÄLPA

Nedan finns fler exempel på hur du kan bidra till vår verksamhet och till att utsatta människor får chansen till en bättre framtid.

Minnesgåva

Om du vill hedra en vän eller anhörig som går bort kan ett minnesblad från Läkarmissionen vara ett fint sätt.

Gåvogram

Fira någon du tycker om med ett vackert gåvogram, som samtidigt hjälper de som behöver det allra mest.

Gåvoshop

Ge bort en god gärning i stället för en vanlig present på kalaset eller bröllopet.

Månadsgivare

Att ge via autogiro är det mest kostnadseffektiva och långsiktiga sättet att hjälpa.

Engångsgåva

Ge en valfri gåva och betala enkelt via bank, kort, SMS, WyWallet eller Swish.