En resa för rätten till sin kropp

Designern Cecilia Blankens har med egna ögon sett hur de pengar Läkarmissionen samlar in förändrar livet för utsatta människor. I vintras besökte hon Kenya och de läger som hålls för flickor som vågar säga nej till könsstympning.

Text: Therese Hedlund  
Foto: Louise Winblad

I vintras reste några svenskar till Kenya för att lära sig om den uråldriga sedvänjan att omskära unga flickor. Målet var att de via sina kanaler i sociala medier skulle lyfta frågan samt vara med och samla in pengar för att Läkarmissionen ska kunna arbeta vidare för att sätta stopp för den farliga ritualen. 

En av dem som åkte med var Cecilia Blankens, grundare och creative director för skoföretaget Blankens. Alla de som läser hennes blogg på Feminas hemsida kunde där följa hennes tankar under resans gång.

– Jag tror att man kan få för sig att organisationer som Läkarmissionen dimper ner någonstans och går runt och sprätter och säger ”Nu ska ni göra så här!”. Men så jobbar inte Läkarmissionen. De pengar som kommer in går direkt till lokala projekt på plats som jobbar för kvinnor.

 

”Som välmående västerlänning blev jag pinsamt medveten om de otroliga kontraster som finns i världen.” Kvinnlig könsstympning är ett brott i Kenya, men sedvänjan som ger svåra trauman och stort lidande finns ännu kvar. Mycket görs för att sätta stopp för det. En som har sett att arbetet fungerar är Cecilia Blankens.

 

Det blev en kontrasternas resa långt ifrån vardagen i Los Angeles, där hon annars bor. Och ändå inte.

– Jag trodde att det skulle bli en jobbig upplevelse men det var inga mörka känslor alls. Däremot blev jag som välmående västerlänning pinsamt medveten om de otroliga kontraster som finns i världen. Det blev väldigt tydligt hur bra vi har det, vilket överflöd vi lever i jämfört med dem som bor i slumområdena i Nairobi. 

– Det är ju inte så att jag varit omedveten om de skillnader som finns. Även här i LA finns extrema motsatser. Bara under den motorväg som går nära vårt hus så tältar, bor och lever människor på gatan. Men i Kenya blev skillnaderna tydliga på ett annat sätt.

En annan kontrast som nådde djupt in i Cecilias hjärta var mötet mellan flickorna i Kenya och hennes egen dotter Bonnie, 10 år, som var med på resan. 

– Hon tyckte att det var ett konstigt påhitt att någon skär i ens snippa, men var ändå nyfiken och intresserad. Vi pratade mycket under tiden vi reste och även efteråt, och jag märkte att hon var väldigt ödmjuk inför alltihop. Hon har länge sagt att hon vill bli statsminister i Sverige. Jag tror resan inspirerade henne ännu mer till att vilja göra världen lite bättre och till att lägga sin tid på viktiga saker.  

– Något av det starkaste för mig under resan var faktiskt att se hur Bonnie hängde med de barn vi mötte även om de levde så olika liv. Då var de bara tioåriga tjejer som lekte klapplekar. Det var så otroligt fint att se att vi på något sätt är exakt samma typ av människor; man har bara hamnat på lite olika platser på jorden.

– Och det var så intressant när de frågade: ”Vad odlar ni i Sverige?” och Bonnie bara ”Va?”. Det var ju inte direkt någon prioriterad fråga i hennes värld. 

 

Resan var inte Cecilias första möte med Läkarmissionen utan fortsättningen på ett samarbete som pågått i många år. Bland annat har flera av Läkarmissionens nya månadsgivare fått hennes nya kokbok ”Nyfiken grönare” (Norstedts) som premie i en speciell värvningskampanj. Och de som följer hennes blogg har sett hur hon uppmuntrar sina följare att stötta arbetet som görs kring säkra förlossningar. Nu senast på den internationella kvinnodagen, då hon, för varje par skor hon sålde via sin nätbutik, skänkte pengar till just det här ändamålet. 

– Det jag gillar med Läkarmissionen är att det de gör är så konkret. Det är lätt att se framför sig hur deras punktinsatser kan göra skillnad. Att jobba på bredare front behövs också, men att till exempel betala för en säker förlossning kan göra skillnad direkt, det kan förändra en människas liv, säger Cecilia. 

 

Den tidigare omskärerskan Monica har könsstympat tusentals flickor. Nu har hon slutat, och det är tack vare Läkarmissionens fantastiska arbete på plats.

 

Under dagarna i Kenya besökte de platser där man ännu omskär flickor, men även byar där man har upphört med den sedvänja som många gånger hålls vid liv av kvinnorna själva för att de tror att de gör något gott för sina döttrar. Men undervisning och information kring riskerna får nu allt fler att ta avstånd från ritualen. 

– Men i vissa byar finns en social press på att ingreppet ska göras och en del familjer väljer då att skicka iväg sina flickor, så att de slipper hantera pressen. 

Flickor i regionerna Kuria och Kisii får då komma till läger som Läkarmissionen stöttar och som drivs av ADRA. Där får de under en vecka lära sig mer om kroppen och blir stärkta i sin självkänsla. På lägren är de skyddade tills stympningssäsongen är över, vilket är under vinterlovet i december. Om flickorna är bortresta då klarar de sig oftast från ingreppet. Men många är rädda för att återvända hem, då det händer att man ändå tvingas till omskärelse. Av rädsla för det väljer en del att stanna i de skyddade boenden som finns i anslutning till lägren, där de får bo tills de klarar sig själva. 

Ni mötte även kvinnor som tidigare arbetat som ”skärare”. Hur var det?

– Det var svårt och lite komplicerat för man vill inte döma någon eller säga ”Bra att du förstått att det där var fel”. De här kvinnorna är inte onda, och sedan har ju det här också varit deras huvudsakliga inkomst. Det var länge det normala för dem, precis som det är normalt för oss att köra runt i stora bilar som sprutar ut avgaser. 

I deras ögon hade de inte gjort fel, utan de trodde att ritualen var hälsomässigt bra för kvinnan. Men i dag arbetar de själva för att fler ska överge traditionen. En väg Cecilia nu kan vittna om att allt fler väljer. 

Vad gör en sådan här resa med en?

– Man blir enormt påverkad. Jag önskar att jag kunde skicka dit alla privilegierade svenskar för att ta del av de perspektiv det ger. Inte så att mitt liv är så mycket bättre än de människornas som jag mötte där, men det är definitivt mycket enklare. Jag kan ta mer för givet än de kan. 

– Många av oss är dåliga på att värdera det vi har och fokuserar för mycket på småsaker. Vi borde vara mer tacksamma och glada över det vi har och dela med oss. Vi i Sverige har marginaler för att hjälpa till.  

 

Ge en flicka plats på lägret – swisha 200 kronor till 9000217. Märk med #varjeflicka